Tankar om bön och hur jag formulerar en bön.

Vår kyrka, allas våra världsmedborgares kyrka kan låta tala om sig hur den spridits från det gamla Palestina till en universell kyrka, men vi har andra uppenbarelser att ta hänsyn till men denna hänsyn får inte låta förhindra oss att bedja till vår Treenighet och i denna fundamentala iver att bedja till vår Gud också inkludera att Gud, Fadern och Sonen och den helige Ande har andra namn hos andra folkslag och länder och deras trosutövande varierar kulturellt. Gemensamt för alla nuvarande religioner är att vi kvinnor också fått av Gud heliga identifikationsgudomsliga element,

som vi nu under jämlikhetsiver försöker plantera varhellst män och kvinnor som predikar en ny rättfärdighetsordning på vår jord i varje hörna, var hellst det kosmiska medvetandet växer fram och sås för vidare skördar i en överlevnadsinstinkt som vi nu kämpar med. Bort med alla militärstyren och diktaturer... men även en urvattnad tom kommersiell livsstil behöver bytas ut och detta är det arv jag ger vidare till kommande generationer att mina medpassagerare för denna resa som Du är som läser dessa rader, min bön skall gå i uppfyllelse och att vi är många som tycker som jag???

Låt oss i denna härliga sommar be enkelt en bön jag skrev för några år sedan och inkludera ovanstående synpunkter..

Norrköping 5 juli 2010

Margareta Gustafsson

En ordnande bön skriven nån gång 2008-2009:

Himmelske Fader, utgjut din Ande över hela din Kyrka. Ge oss en ny vision av din härlighet, en ny upplevelse av din makt, en ny trohet mot ditt Ord, en nu hägivenhet i din tjänst så att genom vårt förnyade vittnesbörd Ditt heliga namn blir ärat och Ditt rike främjat genom Jesus Kristus vår Herre. Amen

Humanisering av tillvaron för en majoritet av jordens befolkning och även oss i den rika världen möjlig?

Den mörka sidan av ens karaktär måste inkorporeras för att humanisera vår civilisation - en möjlig utväg?

Vad är det som lockar unga av idag att sitta vid sin dator minst 5 timmar om dagen. Vi vuxna har inte satt oss in i karaktäristiken på denna fascination, på lektionerna i skolan ingår ej inhämtandet av en sådan kunskap, ty vi vuxna har inte forskat om en sådan kunskap, därav det djupa glappet mellan unga och vuxna, som att framväxandet av it-sektorn i samhället okritiskt vuxit fram.

Det som utmärker it-ålderns psykolgi är en brist på humanitet, där brutalitet och grymhet gynnas, där man lär sig att skada andra. Det är inte underligt att människor idag, främst då killar och män upplever kluvenhet och då också tjejer och kvinnor

inte längre bidrar med omsorg och omtanke, då tjejer och kvinnor i dagens samhälle reducerats i sin samhällsfunktion och inte ser utöver längre än privatlivet. Men vi är alla resultat av en utveckling av vår civilisation som hitintills har verkat blint och frågan om destruktion av mänskliga värden i vår tid kan besvaras handlingspotent av att kvinnor inser sin historiska mission.

Det mörker och den destruktvitet som den teknologiska processen gynnat, att it-ålderns psykologi byggts upp kring mannens fantasier om våld och sex, att konstruktionen av krigsspel under andra världskriget och utvecklingen i progression därefter och som accelererat de senaste två årtiondena som att våld och sex inflaterat vårt vardagsliv, denna process kan i bästa fall om den leds och kanaliseras av vidsynta ledare i näringsliv och i olika samhällsarenor bidra till att inkorporera och harmonisera detta mörker i människors självkännedom, men det kommer att ta tid för en ny humaniora i samklang med en sådan självkännedom att växa fram. Vi kommer att uppleva sociala kollapser, då nya generationer måste åter erövra i humanitet vad it-ålders vuxna missat.

Den korrektion i civilisationens utveckling när det gäller att forma nya släkten som i gångna tider tillföll fadern och modern i barnens uppfostran, ser ut att ha gått förlorad i igonerandet av förståelsen av humanitet och mänskliga värden i ett samhälle som premierar framgång och karriär i yrkeslivet på bekostnad av familjelivet, en konflikt där barnen och framtiden ser ut att vara förlorarna.

I förståelsen av den moderna världen räcker det inte med att räkna upp dess materiella framgång i den rika delen av världen. Denna ensidiga materiella framgång hotar att undergräva livet på vår planet så att merparten av jordens befolkning lever i misär, om vi får tro larmrapporterna och att det mänskliga hoppet om upplysning och ett intelligent liv lever ett blygsamt liv på sparlåga och är en källa till ständig kamp och kulturell återerövring. I den moderna tiden måste människor bli medvetna om den djungelns lag som motverkar en civilisering, att motverka primitiva sidor i sin personlighet, som utövandet av konkurrens innebär och att människor inte våldför sig på svaghet: med andra ord måste det manliga lära sig styra sin inbördes konkurrens...och nu talar jag om både individuella processer och förändringar i nationers och länders agerande....och att vi lär oss

förstå att människan fortfarande lever i att tilldela den svage offer, skuld och skam-mentalitet som vi frossar i till vardags, en syn som våra patriarkala religioner och även etablerade ideologier understöder, och en strid som hindrar ett mänskligt släkte att uppleva djupet i existensen. Jag vill invända att en breddning och fördjupning av mellanmänskligheten upplevs ofta som hindrande av normaliteten, så bräcklig och skör är den och så djupt verkar människors rädsla för att bli rubbade i sin psykiska jämvikt. Ändå tror jag att vi måste rubba våra maktmänniskors ångvältsmarscherande i deras begränsade små cirklar, både i privatlivet och i det offentliga livet. Den socialitet som blir följden av sådana utvecklingsprocesser (hos oss alla möjligtvis) sedda på mikronivå, blir om vi leds av kloka ledare, blir mer dynamiskt och växlande, och inte så ensidigt som det endimensionella roll-spel bland man och kvinna så som det upplevs idag i vårt land, om vi kan se oss själva som ett experimentellt föregångland, dock är kvinnligheten hotad att hitta sociala former som gynnar överlevnaden, vi kvinnor och även män måste kosta på oss att kasta loss och hitta nya uttryck för våra personligheter som kan humanisera samhället och bidra till att kulturen kan se sig själv i backspegeln. Det är på så sätt vi är på väg mot framtiden.

En helt annan aspekt på situationen i världen idag, än en fokusering på förändring av sociala roller och psykiska processer i den rika världen, men en parallellitet kan också bli följden, om vi i den rika världen tar på oss vårt Samaria, förödmjukar oss och hjälper den fattiga världen i dess lidande, skapat av oss i vår oförmåga att dela med oss den av oss utvecklade välfärdsskapande tekniken för att i stället bidragit till denna misär för att hålla vår egen levnadsstandard uppe. En levnadsstandard som i sin brist på att tillhandahålla livskvalitet leder till allas kamp mot alla. Därför är vägen på det förenklade sätt jag här beskrivit förgrenad på olika spår: att det inte som det kan tyckas är en lyx att arbeta på att förändra människor i vår del av världen, utan att denna lyx är nödvändig inte bara för våra själsliv utan också för att skapa nya yrken, som kan bidra till utvecklandet av en human teknologi som inte negligerar människor och det mänskliga. Detta är frågan om vi kan bygga vidare på den sk vetenskapliga revolutionens teknologi??

Margareta Maya Gustafsson

Norrköping den 16 juli 2009

Esoterism as a way of life - a hard way - but made simple as a gift!

After having listened 3 minutes

to one of my forerunners which

I admire, namely Frithof Schuon I found myself ready to in a short way write about

the contens of what Schuon had to say about his way in life.

Schoun was accepted as a memeber of a indian tribe.

After having heard his words from his own mouth in the clip it stood clear to me the simplicity of his way:

to having constantly in your life talks with God,

but in reality it is the hardest way of life---

constantly remembering to pray - praying as a way of life -

trying to keep in touch with remembering your neghbours, and also remembering

the beauty of this material world when it is not so much moved by modernity,

primal forms of reality, arts work and nice pleasant handling by people,

friendly talks with the supreme being and your earthly neighbours and

friendly talk with your life companions

........... you will find them there...and make you ready for to give them your kindness

and to receive what you can´t measure in money

So you would find your way to the precious pearl in your life _

your heart nearest to Gods own heart

and to make it possible for God to remember you in the spiritual contact

- a small but grateful touch by his finger from that holy and sacred being!

Norrköping Midsommardagen den 26 juni 2010

Mårbacka-blomster

Beträffande min web-kultur så går jag varje dag in på Frälsis hemsida i Kristinehamn, som är en levande kår och där nu så blir jag påmind om Mårbacka, då denna kårs kvinnosammankomster Evorna hade sin terminsavslutning på Mårbacka i Värmland där Selma Lagerlöf köpte tillbaka sin barndomsgård, Mårbacka, måste hon ha gjort för idag på stadsvandring som kom jag över en billig bok med spridda citat av Selma Lagerlöf och boken heter Mårbacka-Blomster, finns förresten inte en pelargon uppkallad efter hennes hem?

Kort och gott: ett par eleganta och jordbundna strofer av Selma Lagelöf från denna lilla bok, Mårbacka-blomster kommer här:

"""Vem är okuvlig utom undergivenheten? Vem är sergerviss utom tålamodet""""

Gudarnas kärlekshänryckning... RÄTTELSE!

En viktig hake i resonemanget på senaste bloggen idag 12 juni 2010, det riktiga citatet skall lyda:

"Gudarnas kärlekshänryckning saknar varje sens moral"

Vad betyder detta! Jo, kanske att ordet sens handlar om den förhärskande logiken, medan brist på sens k-a-n betyda att kärleken finns bortom logiken, som är en mänsklig konstruktion, att gudarna talar till oss människor genom olika språk och olika känslor. Jag råkade snava på orden!

Gudinne- och gudanamn

Om en bortomliggande tid i Egypten och Grekland och kanske också hela Mellanöstern, kanske övergången mellan matrilineära samfund och våra numera patriarkaliska har jag i en av mina tidigare anteckningar angivit gudanamn och deras förbindelser. En anteckning från 31 augusti 2001.

Gudinnor:

Gaia, Hera, Astarte, Arinna, Artemis, Isis, Athena, NIntil, Cybele, Birgit, Nut;

Manliga gudar:

Ra, solens gud på himmelens fäste, Attis, Geb, Adonis, Osiris, Baal,

"Gudarnas kärlekshänryckning saknar varje moral"

En modern pilgrim

EN MODERN PILGRIM
Han var inte. - Han var ingen. Ingen såg honom. Inte på honom. Inte ens i förbifarten. ändå vistades han mest ute på gatorna. I gatuvimlet, men ingen lade märke till honom. - Men något märktes. Något för blotta ögat osynligt, men högst påtagligt för sinnena. Var det själva hans existens? Eller det ur vilket hans existens berodde på och var urgrund till?˝ˇ
Han var Ñågon. I gudsförhållandet. För honom var Gud ett kärt och älskat Du. Som han tilltalade. Han var. En Någon. Någon högst personlig. - En särling. - Han var medveten om det. Han hade en gudstro. Just därför. - Också därför att ingen såg honom kunde han vara den han var. Och han fick ha sin tro för sig själv. Han hade inga över sig, som bestämde vad han skulle tycka och tänka.
Han kände sitt egenvärde. Han var någon med självrespekt och integritet. Det hade kostat honom många, långa års kamp. Han hade erfarenhet. Han, med sin beslöjade blick, genomskådade och genomborrade mängden. Både det han såg utåt, alla människorna, och inåt, sitt själv.
Han hörde inte till dem. Inte till mängden. ändå hade han samma behov och samma önskningar som dem. Behov som han fått försaka. ônskningar som inte gått i uppfyllelse. Men han kände sina behov och sina önskningar. - Han hade gått länge. Många, långa år. Han kände det som en befrielse. Så djupt satt hans inre sår att han värderade sin frihet högt. Fortfarande. Han hade fått betala en högt pris för sin frihet. Den blev hans skattgömma, som han månade om. Ändå var han inte, vad man kallar "en sån", en på dekis alltså. Han var en särling, som kunde och hade läst sin Cicero.
I djupet fanns en kärna. En ren och sund kärna. Kärnan i hans själv. En sorts saktmod. Och smärta. Men han led inte. Han nynnade, där han gick fram. "Med jämnmod tages båd' glädje och sorg" var en devis han lärt av de vise och som han gjort till sin egen. Och som han tycktes följa.
I hans beslöjade blick brann en eld. Den tycktes som veken i ljuset. Det lyste i sig själv. Ingen lade märke till det. Ändå påverkade han, genom nåden, sin omgivning. Det spreds en ljus stämning nära honom, vartän han gick fram. Det tycktes bara hända "av sig självt"! Helt naturligt. Men för människor oförklarligt. Det var bara så.
- Ljus och mörker. - Mörker och ljus. Båda tagna var för sig åtskilda, men ändå under ett och detsamma. Detta var hans hemlighet: han kunde se ljus och mörker samtidigt och under ett. Två sidor på samma mynt. - De andra delade upp tillvaron i bitar. För dem var det bara antingen - eller, svart eller vitt.
I innerfickan på sin luggslitna vindjacka hade han sin gamla söndagsskolebibel. Den hade han fått då han fyllt 14 år och gått 10 år i söndagsskola. Bibeln fungerade som hans huvudkudde. Han bar den alltid med sig. Han skulle behöva glasögon. Men han hade inga. Hans syn hade försämrats de senaste åren.
Vad betydde livet? Ren existens? Han hade haft och hade gott om tid att fundera och meditera. Utrustad med ett förstoringsglas kände han bibliotekens bokhyllor utan och innan. Biblioteken var inte bara värmestugor för honom. Han stannade upp och slog i sin söndagsskolebibel då och då. - På nattbussen. I parken. På härbärget. I garaget
Det hände sig ibland att han drogs till stadens många olika församlingskyrkor. På lördageftermiddagen började helgen för honom. Då var han på orgelkoncert. Då var det ingen entré. - Melodislingor tonade fram i hans sinne. Han hade för en billig penning införskaffat ett munspel för länge sedan. På detta instrument spelade han standardlåtar nere i T-banan, för att få en slant. Så länge tills det kom nån vakt och motade bort honom. - Han gillade jazz. På 60-talet buggade han på Nalen.
Det hände ibland att han stötte på en gammal polare. En av dem var Ludde. Det rådde en speciell slags samhörighet dem emellan, men också något av hänsynslöshet och frän egoism brukade han stöta på "polare" emellan. Därför gick han mest för sig själv. I sin egen värld. - "Ingenting hjälper!", brukade Ludde säga, kort och lakoniskt. Det var Luddes erfarenhet. - "Han är densamme: igår, idag, imorgon." - "Idag hjälper Herren!", brukade han själv då tålmodigt svara. Kanske det gick hem någon gång.˝
Han gick på motorvägen. Det var närmaste vägen. Fast man fick ju inte. Han skulle till Midsommarkransen. Det var bättre på missionens och arméns ställen. Där frågade de inte efter namn och personnummer. På kommunens ställen ställde de en massa frågor och ville man skulle till Maria och ta antabus. Han gillade Midsommarkransen. Där vilade en särskild, fridfull stämning, som passade hans försynthet och sinnesro. Det var mest om vintern han vandrade dit. Man fick vara med på kvällsbön, om man ville och kom dit i tid. - "Följ min själ!" - Det susade inne i honom, där han vandrade fram. Både ro och oro i hans själv. Detta var de ord han yttrade i sin svåraste stund. - Utblottad, men han tänkte på sin själ. Han var ett Guds barn.
Nu vilar han i frid. Han finns inte mer hos oss.. På hans konto i banken växte pengarna månad för månad, då hans pension betalades ut. Han visste om det. Men han ville inte röra vid pengarna. Nu fick Armén i stället en stor summa pengar till sitt sociala arbete.
- Sådan var han. Så levde han. Så finns han i våra minnen. En hemlîs, men ett Guds barn. - Han fann hem till slut. - "Den som icke tager emot Guds rike såsom ett barn, han kommer aldrig ditin." - Markusevangeliet 10 kap. vers 15

Norrköping den 7 september 2001(ursprungl. 96-97)
Margareta Gustafsson

Fotnoter:Midsommarkransen = En stadsdel i Stockholm utanför tullarna, där Frälsningsarmén driver ett härbärge för hemlösa.
Maria = Akutmottagning för missbrukare beläget på Södermalm i Stockholm, vilket drivs av Stockholms Läns Landsting.
publicerad i ett veckonr av Stridsropet i mars-arpil 1997ˇ