Noli me tangere

Jag torgför ej mitt hjärtas lust och kval

att skrynklas ned av obekanta händer.

Min fantasi dig bjärta lekverk sänder,

men känslans helgedom hålls aldrig fal.

Om du ej misslynt strax mig ryggen vänder,

kom i min park! Den är så mörk och sval.

Gå där bland blommor ifrån södra länder.

Och se skulpturerna kring min portal!

Men över tröskeln skall jag dig ej föra.

Förstenad dörrvakt blott får äga öra

för skygga gäster utav doft och ljus.

Du nödgar mig - välan, ett ord jag ropar,

som slott och park i blinken undansopar,

och vad du ser är virvelsand och grus.

Av Karl Snoilsky (1841-1903)

Noli me tangere (latin) == rör mej inte

Vardagslivets psykologi ------ Gud "trollar"! I Catherine o William Booths efterföljd.

Postat 3.4.2011 på Frälsningarméns i Sverige hemsida och då på Forum som är tillgängligt när man loggar in.

Vad är det som händer när Gud "trollar"? - Om nu Gud finns?
Vad har han för mandat - för makt?

Gamla visa män och kloka kvinnor säger att när någon gör gott och är tjänande och är ett föredöme och hjälper en medmänniska osv. - Ja, då säger man att det sprider sig som ringar på vattnet; det blir kedjereaktioner av goda relationer mänskor emellan. Då säger gemene man som förklaring på det som skedde att det hände "av sig självt", så naturligt tycker man det är fastän i själva verket är det Guds under! Så ville Gud ha det. Så har han skapat oss, så vill han att världen ska fungera för att står emot det jordiska; till formernas och illussionens värld. Det är det godas makt; det är Guds allmakt! Hallelujah!

Norrköping första gången 20.11.05
idag 3 april 2011
Margareta Maya Gustafsson

OBS! Ett efterord på vägen: Det finns ingen teologfi i världen som kan ersätta
tjänandet för medmänniskan,,, det som Anders Östman, f d info.sekreterare och chefredaktör i en artikel i William... Ja, det finns ingen teologi hur teoretisk och genomskådande den än är som kan ersätta "praktiskt kärleksarbete" tillämpat på människor vi rör oss med i vardagen och som Frälsningsarmén satt i system att hjälpa utan åtskillnad i ras, medborgarskap, kön, ålder. sjuklighet och handikapp, yrke och också utanför samhällsgemenskapen...Jag vill gärna hjälpa till med att reda ut den snåriga skogen av intellektuella "besvärjelser" och försöka skriva och tänka fram argument för en multikonfessionell tro som också är i stånd att odla trosgemenskap med Gud, Sonen Jesus och Den Helige Ande i våra kårer och också göra så att vardagsmänniskor som är mera sekulariserade inte känner sig främmande i våran gemenskap utan känner sig välkomna på de aktiviteter Frälsningsarmén på ort och ställe erbjuder.

En modern pilgrim

EN MODERN PILGRIM

Han var inte. - Han var ingen. Ingen såg honom. Inte på honom. Inte ens i förbifarten. Ändå vistades han mest ute på gatorna. I gatuvimlet, men ingen lade märke till honom. - Men något märktes. Något för blotta ögat osynligt, men högst påtagligt för sinnena. Var det själva hans existens? Eller det ur vilket hans existens berodde på och var urgrund till?˝ˇ
Han var Ñågon. I gudsförhållandet. För honom var Gud ett kärt och älskat Du. Som han tilltalade. Han var. En Någon. Någon högst personlig. - En särling. - Han var medveten om det. Han hade en gudstro. Just därför. - Också därför att ingen såg honom kunde han vara den han var. Och han fick ha sin tro för sig själv. Han hade inga över sig, som bestämde vad han skulle tycka och tänka.

Han kände sitt egenvärde. Han var någon med självrespekt och integritet. Det hade kostat honom många, långa års kamp. Han hade erfarenhet. Han, med sin beslöjade blick, genomskådade och genomborrade mängden. Både det han såg utåt, alla människorna, och inåt, sitt själv.
Han hörde inte till dem. Inte till mängden. ändå hade han samma behov och samma önskningar som dem. Behov som han fått försaka. Önskningar som inte gått i uppfyllelse. Men han kände sina behov och sina önskningar. - Han hade gått länge. Många, långa år. Han kände det som en befrielse. Så djupt satt hans inre sår att han värderade sin frihet högt. Fortfarande. Han hade fått betala en högt pris för sin frihet. Den blev hans skattgömma, som han månade om. Ändå var han inte, vad man kallar "en sån", en på dekis alltså. Han var en särling, som kunde och hade läst sin Cicero.
I djupet fanns en kärna. En ren och sund kärna. Kärnan i hans själv. En sorts saktmod. Och smärta. Men han led inte. Han nynnade, där han gick fram. "Med jämnmod tages båd' glädje och sorg" var en devis han lärt av de vise och som han gjort till sin egen. Och som han tycktes följa.
I hans beslöjade blick brann en eld. Den tycktes som veken i ljuset. Det lyste i sig själv. Ingen lade märke till det. Ändå påverkade han, genom nåden, sin omgivning. Det spreds en ljus stämning nära honom, vartän han gick fram. Det tycktes bara hända "av sig självt"! Helt naturligt. Men för människor oförklarligt. Det var bara så.
- Ljus och mörker. - Mörker och ljus. Båda tagna var för sig åtskilda, men ändå under ett och detsamma. Detta var hans hemlighet: han kunde se ljus och mörker samtidigt och under ett. Två sidor på samma mynt. - De andra delade upp tillvaron i bitar. För dem var det bara antingen - eller, svart eller vitt.
I innerfickan på sin luggslitna vindjacka hade han sin gamla söndagsskolebibel. Den hade han fått då han fyllt 14 år och gått 10 år i söndagsskola. Bibeln fungerade som hans huvudkudde. Han bar den alltid med sig. Han skulle behöva glasîgon. Men han hade inga. Hans syn hade försämrats de senaste åren.
Vad betydde livet? Ren existens? Han hade haft och hade gott om tid att fundera och meditera. Utrustad med ett förstoringsglas kände han bibliotekens bokhyllor utan och innan. Biblioteken var inte bara värmestugor för honom. Han stannade upp och slog i sin söndagsskolebibel då och då. - På nattbussen. I parken. På härbärget. I garaget
Det hände sig ibland att han drogs till stadens många olika församlingskyrkor. På lördageftermiddagen började helgen för honom. Då var han på orgelkoncert. Då var det ingen entré. - Melodislingor tonade fram i hans sinne. Han hade för en billig penning införskaffat ett munspel för länge sedan. På detta instrument spelade han standardlåtar nere i T-banan, för att få en slant. Så länge tills det kom nån vakt och motade bort honom. - Han gillade jazz. På 60-talet buggade han på Nalen.
Det hände ibland att han stötte på en gammal polare. En av dem var Ludde. Det rådde en speciell slags samhörighet dem emellan, men också något av hänsynslöshet och frän egoism brukade han stöta på "polare" emellan. Därför gick han mest för sig själv. I sin egen värld. - "Ingenting hjälper!", brukade Ludde säga, kort och lakoniskt. Det var Luddes erfarenhet. - "Han är densamme: igår, idag, imorgon." - "Idag hjälper Herren!", brukade han själv då tålmodigt svara. Kanske det gick hem någon gång.˝
Han gick på motorvägen. Det var närmaste vägen. Fast man fick ju inte. Han skulle till Midsommarkransen. Det var bättre på missionens och arméns ställen. Där frågade de inte efter namn och personnummer. På kommunens ställen ställde de en massa frågor och ville man skulle till Maria och ta antabus. Han gillade Midsommarkransen. Där vilade en särskild, fridfull stämning, som passade hans försynthet och sinnesro. Det var mest om vintern han vandrade dit. Man fick vara med på kvällsbön, om man ville och kom dit i tid.
- "Följ min själ!" - Det susade inne i honom, där han vandrade fram. Både ro och oro i hans själv. Detta var de ord han yttrade i sin svåraste stund. - Utblottad, men han tänkte på sin själ. Han var ett Guds barn.
Nu vilar han i frid. Han finns inte mer hos oss.. På hans konto i banken växte pengarna månad för månad, då hans pension betalades ut. Han visste om det. Men han ville inte röra vid pengarna. Nu fick Armén i stället en stor summa pengar till sitt sociala arbete.
- Sådan var han. Så levde han. Så finns han i våra minnen. En hemlös, men ett Guds barn. - Han fann hem till slut. -
"Den som icke tager emot Guds rike såsom ett barn, han kommer aldrig ditin." - Markusevangeliet 10 kap. vers 15

Norrköping den 7 september 2001 (ursprungl. 96-97) Margareta Gustafsson

Fotnoter:Midsommarkransen = En stadsdel i Stockholm utanför tullarna, där Frälsningsarmén driver ett härbärge för hemlösa.
Maria = Akutmottagning för missbrukare beläget på Södermalm i Stockholm, vilket drivs av Stockholms Läns Landsting.
publicerad i ett veckonr av Frälsningsarméns tidning Stridsropet i mars-arpil 1997ˇ

(Baserad på en verklighets-historia)

ATT BYGGA OCH BO UNDER ROMARTIDEN - Förord till Plinius den yngres brev.

"det var bättre förr", tycks många nu för tiden utbrista. Inte bara nyfattiga pensionärer och
bidragstagare, utan också tillsammans med de övriga 9/10-delar av befolkningen som hör till
1990-talets många förlorare. Vi lever inte längre "bara" i 2/3-delssamhället utan tom 9/10-
dels, enligt Odd Engström, minister i den socialdemokratiska regeringen
i en intervju i Månadsjournalen för några månader sedan.

Man kan vidga perspektivet ytterligare och jämföra nutiden med gångna tiders glansperioder
i mänsklighetens historia. - Var det bättre i borgerskapts och operettens Wien under 1800-
talet? Eller i Florens under rennässansen? Och varför inte t o m i faraonernas Egypten eller
Inka- och mayafolkens högkulturella blomstringstid?

Det är som om nutidens människa innerst inne vet och känner att vi inte längre lever i den
bästa av världar - i evolutionismens, positivismens och darwinismens lyckorike! - "Tesen om
det mänskliga framsteget kan inte vetenskapligt verifieras", hävdar sociologen Peter L. Berger
m.fl., apropå medvetande och modernitet, i sin bok "The homeless mind" (Penguin Books
1974).

Låt oss göra en djupdykning till livet under den första kejsartidens romarrike och närmare se
hur de byggde och bodde. Plinius den yngre hette en skicklig försvarsadvokat och hög
ämbetsman, som levde och verkade under det första århundradet e. Kr. Denne Plinius den
yngre har lämnat efter sig en samling brev, som finns översatta av fil. dr. Axel Mattson
(LiberFörlag Stockholm 1983). Framstående bland dessa brev är f.ö. de två breven om
Pompejis undergång.

I ett annat brev beskriver Plinius den yngre ingående sitt lantställe, som han menade var
"enkelt", men välbehagligt. När jag läste detta brev första gången tänkte jag på hur väl man
måste ha levat i detta hus, inte bara Plinius utan hela hans hushåll; inklusive slavar och
frigivna, både till vardags och till fest;och det mycket bättre än t. ex. nutidens många
löneslavar. Lägg också märke till på vilket utsökt sätt huset är byggt efter klimat, väderlek
och naturgeografiska förhållanden samt efter den tidens sociala interaktionsmönster och
ordning som var människor emellan.

Maya
Stockholmstiden fram på 90-talet till 1998
Norrköping 2007

Ekumeniska böner: Gud, hjälpe oss i vår nöd! forts om igen!

Prayer to Dad - might as well be my Mum too




I don' t know what to say

I can' t pray

Why surrender?

Does it lie in my gender?

In my own flesh and blood?

I want dearly to be understood

by someone who cares

someone who doesn' t count my shares

who will take me as I am

in my mess and jam

Those are the words I say to you

I hope you won' t foolish me

I hope you have time too

I hope you will see to me

Give to me a drop of your holy fluid,

your fllesh and your blood

so that I no more be sad

and I will always call you my heavenly Dad.


___________________



Stockholm 970402 - Norrköping 990220


maya

Ekumeniska böner: Gud, hjälpe oss i vår nöd!

Ekumenisk Bön:
Vi beder idag för att ökad förståelse mellan länder, stammar och folkslag och deras olika religioner må följas upp med genuint intresse för att lära sig kunskapsvägen om de olika kulturerna så att detta kan följas av frid och fred i världen. Vi beder för att en dag kan hinduer, kristna, muhammedaner, buddister, taoister och andra av Gud uppenbarade religioner hos olika folkslag att vi kan stå sida vid sida i Guds hus och be för fred och frid för varandra. Att vi människor inte må fastna i ordklyveri och bokstavsträldom, utan att vi kan vara generösa och helbregdagörande mot varandra. För Förståelse och Kunskap beder jag idag!
Och att även i våra hjärtan i vardagslag må dessa böner nå upp till allas vår Gud!

• Fortsättning på ekumenisk bön:
• Ett av de stora problemen i vår tid är att det som den moderna vetenskapen har gett till de flesta människor är att tro ska man inte bry sig om…. att nihilismen har brett ut sig och folk i gemen inte kan tro… man vet inte vad man skall tro på..
det goda, det numinösa går inte att säkert tro på… det är vårt samhälles största brist idag… den brist på tro på livet, på något gott i tillvaron….
• Jag beder idag och jag hoppas Du som läser detta vill förena Dej i goda tankar, förena Dej i min tankebön om att livet är meningsfullt, om vi bara får tro på varandra…. att vi gör gott för varandra och att vi verkligen vill göra det goda vi tänker, gör allvar av våra föresatser….även om den moderna vetenskapen inte kan bevisa något… så får vi tro… också att denna vetenskap har gett oss både det goda och bekväma livet men också nu när fara för vår jord hotar oss så hoppas jag idag att flera och fler känner sig nödgade att be….. Gud, Gud, hjälp oss människor i våra olika belägenheter idag nu när …. vår jord är hotad från många håll att naturkatastrofer, sjukdomar och krig och den andliga fattigdomen inte är nemesis… men vi känner oss hotade och då får vi be i vår nöd… Gud, hjälp oss…
• Om vi bara kunde säga att fler och fler säger::”Gud, hjälp mej… Sträck Dej uppåt, sträck Dina ögon mot himlen och säg: Gud, hjälpe mej!
• Amen!
• Margareta Maya Gustafsson

Norrköping den 14-15 juli 2011

Jesus-kultens opprinnelse

I mitten av juni 2011 skrev jag nedanstående som kommentar till en kyrkoherdes text i Svenska Kyrkans nyhetsbrev...Det har inte fastnat mer än att denna text handlade om ansvar och kristen tro, men om läsningens innehåll inte fastnade helt och fullt i mej så gav den inspiration till nedanstående textsnutt: som visar att det finns grundspelare i den kristna tron som bör ifrågasättas i vår moderna tid, och som tydligtvis präster och andra torgfört i år och som bla. lett till att en kvinnlig präst i Västerås stift ålagts en prövotid på 3 år av Svenska Kyrkan i Västerås därför att hon förfäktat idéer och en tro som inte enligt kyrkans lära är förenlig med densamma.
Här kommer mitt inlägg:


Jesus-kultens opprinnelse

En öppen väg för civilisationen att utvecklas.
Den flera 1000-åriga civilisationshistorien med det bärande tankeelementet i kulturen sett som offerkultur där folket närs av skuldbeläggelse och synda-skam och därför låter offra lamm, barn, kvinnor, kungar. Hur Jesus-kulten håller detta vid liv. Det finns ett nytt sjukligt syndrom som kyrkan bidrar med och det är vad jag vill kalla "Agnus-Dei-sjukdomen att vi måste följa i Jesu spår och offra oss själva för att därefter få frid i hjärtat. Vi lever just nu med industrialismens övergående i en datorvärld, men i grunden så ifrågasätts det fysiska arbetet som människans levesätt att få bukt med överlevnaden. I stället för att vi arbetar i vår kroppsliga svett för att försörja oss för överlevnadens skull så blir vi människor max-stressade psykiskt och psykologiskt och vi lägger skuld, synd och skam på oss själva och också på varandra för att vi inte är idealiska typer av människan utan har massvis med fel och brister. Det är all denna krav-specifikation jag upplever vi bär på som kyrkan totalt måste sadla om och befria sig från denna barlast. Jag är själv sociolog med inriktning på samhällsplanering och jag anser att terapeuter, läkare, präster alla möjliga människovårdande yrken måste omvärdera sig själva och många yrken skulle må bra av att utövarna skulle lära sig sin egen person i terapeutiska samtal och stor vikt lägger jag vid att den antropologiska kunskapen sätts i fokus. En av de bärande axlarna i denna makroskopiska samhällsomvandling är att männen lär känna sin egen skuggsida i sin personlighet, utav detta närs mycket våldsamhet av att inte kä'nna sin egen omedvetna våldstillböjelse. Detta är ett historiskt mastodontiskt arbete.... men jag ser ingen annan väg att gå precis som jag själv vandrat genom livets mörker dvs. de mörka sidorna av min personlighet som blottlagts mej genom traumatiska händelser i mitt liv, men jag har vandrat livet tillsammans med en självkärlek och en kärlek till tillvaron och livet i detta sammelsurium vunnit en frihet som, jag uppfattar inte är av denna världen men som gör livet lättare att vandra, både för mej och andra.
Norrköping den 14 juni och 6 juli 2011
Margareta Maya Gustafsson