BETRAKTELSE INFÖR ALLA HELGONS DAG.

Publicerad i Frälsningsarméns tidning: Stridsropet Allhelgonahelgen 1996.
Jag finner nu vid genomläsning att mycket av kärnan av kristen exoterism och bokstavstro har jag bakat in i denna rena text, men också en del esoteristiskt material finns med., varför jag kan säga att jag står för denna text idag så här 15 år efteråt. Här kommer min text
från Allhelgona 1996 i det skick den publicerades i Frälsningsarméns periodica Stridsropet:


Det berättas att irländarna i gamla tider, när någon gick hädan och
kanske ofta i kretsen av sina nära och kära, öppnade ett fönster. För att
på sätt sätt underlätta för den dödes själ att nå de himmelska höjderna.
Där den innerst inne hör hemma. Och ursprungligen kommer ifrån: från
Gud, Skaparen av himmel och jord.

Likaledes har jag hört berättas om en sed, som påminner om irländarnas
sedvänja, hos olika stammar av ursprungsbefolkningar, som funnits och
som fortfarande finns spillror kvar utav. Öppningen upptill i exempelvis
samernas kåtor har inte bara funktionen att ventilera ut röken från
eldstaden, utan symboliserar också deras syn på kosmos: att
människorna där strävade efter inte bara att nå, utan också att de
verkligen hade kontakt med de himmelska makterna.

I ett mycket märkligt och ovanligt intressant program i Sveriges Radio i
fjol somras, som jag råkade lyssna på, intervjuades en svensk man med
namnet Edris. Denne hade en för mig befriande syn på jordelivet: Själen
vill till Gud; hör hemma hos Gud; jordelivet är för själen en inkapsling i
kroppen; i köttet, som är förgängligt i tid och rum. Själen är däremot en
gnista, ett frö utav det hinsindes, det transcendenta, det som är evigt.
Frälsningsarmén har bevarat intakt mycket av traditionell visdom i
synen på jordelivet. Jag tänker då närmast på F.A.:s syn på
förgängelsen och det eviga livet, som kommer till uttryck i de välbekanta
orden: "befordard till härligheten"! - Låt oss levandegöra de mänskliga
förhoppningarna och ansträngningarna om det goda livet: både här och
nu och det tillkommande! För att Jesu Kristi ord skall besannas: "Den
som kommer till mig, han skall förvisso icke förgås, utan hava evigt liv."

Låt inte kedjan brytas! Släkte kommer efter släkte. Så fortlever
samhället. Låt oss påminna oss om inför Alla Helgons Dag: lev redan nu
mitt uppe i livet så att vi kan förlåta och be om förlåtelse. Och minnas
våra nära och kära som gått bort med tacksamhet och frid i hjärtat. Och
tänk på att vi inte kan lägga en uns eller ens en enda dag till våra liv. Vi
är som lerskrävor i Guds händer. Lerskrävor som blir till en hel kropp i
Jesu Kristi församling. Vårda detta gudomliga arv!

Låt oss inte vänta tills den dag Jesus sänder bud på oss med att tänka
igenom våra liv och rannsaka. Låt oss redan nu varje ny dag, som Gud
ger åt oss, be som Jesus lärde oss:

Giv oss idag vårt dagliga bröd
och förlåt oss våra skulder,
såsom vi ock förlåta dem oss skyldiga äro.

Avslutningsvis vill jag citera den 121:a av kung Davids psalmer ur
Gamla Testamentet i Bibeln. Den är skriven som en vallfartssång. Som
en bön och förtröstan på Herren under jordevandringen:

Jag lyfter mina ögon upp till bergen;
varifrån skall min hjälp komma?
Min hjälp kommer från Herren,
som har gjort himmel och jord.
Icke skall han låta din fot vackla,
icke slumrar han som bevarar dig!
Nej, han som bevarar Israel,
han slumrar icke,
han sover icke.
Herren är den som bevarar dig,
Herren är din skygd på din högra sida.
Solen skall icke skada dig om dagen,
ej heller månen om natten.
Herren skall bevara dig från allt ont,
han skall bevara din själ,
din utgång och din ingång,
från nu och till evig tid.

Stockholm 1995-96 i september
Norrköping 31 oktober 2011

Margareta Gustafsson

DRÖMTYDNING - från det arkaiska förflutna!

Drömmen ger oss tillgång till vårt arkaiska förflutna.

I de flesta fall liknar olika människors drömmar varandra och meddelar oss delar av ett kollektivt omedvetet för att tala med psykoanalytikern
Gustav Jung, som i sin självbiografi laborerar med två olika jag, två olika sidor av sin personlighet. Som sådana kan de delas in i anima
och animus-former av ett arkaiskt medvetet, ett manligt och ett kvinnligt medvetande som vi människor måste lära oss balansera
för att vara harmoniska och mogna som människor.
Här kommer från mina dröm-notater en dröm jag drömt som påminner mej om detta arkaiska förflutna som jagar oss nutidsmänniskor
och är vi otursamma ger de oss inte någon ro...men om man betraktar drömmarna på nära håll kan man i bästa fall tyda dem
så att man växer och mognar. Här kommer en dröm.. precis så nedtecknat och ingen ändring eller redigering är gjord
efter att jag skrivit ned drömmen.
Något som påverkade mej året 2003 var att Irak-kriget började....
något som man måste bättre känna till personen ifråga, drömmaren
för att rätt kunna tolka.


DRÖM natten till söndag 19 oktober 2003.

Jag var i ett modernt hus - en vit villa med raka vinklar och fönster; funkishus -
med moderna människor - jag var en av dem. - Så kom ett gäng utanför huset - vi
blev attackerade av ett gäng vilda, primitiva män med bara överkroppar, mörka med
vapen - pilbågar, påkar och svärd. De närmade sig och kom in i huset. Jag drömde
aldrig om själva striden och hur och att jag klarade mig. Det gjorde jag.
Drömde vidare att jag i huvudhöjd begravde ett manshuvud - som hade stupat i
striden och sa till honom att jag lovade älska honom. Han levde - nickade och
samstämde. Då reste han på sig i sin fulla längd och kroppshydda och begav sig ut
på vägen bort från villan tillsammans med sina vilda krigare, sin stam och jag följde
dem.
Huset blev inte förstört i striden och inga spår av skadade utan allt var i sin
ordning.
Norrköping 14 oktober 2011
Margareta Maya Gustafsson

Noli me tangere

Jag torgför ej mitt hjärtas lust och kval

att skrynklas ned av obekanta händer.

Min fantasi dig bjärta lekverk sänder,

men känslans helgedom hålls aldrig fal.

Om du ej misslynt strax mig ryggen vänder,

kom i min park! Den är så mörk och sval.

Gå där bland blommor ifrån södra länder.

Och se skulpturerna kring min portal!

Men över tröskeln skall jag dig ej föra.

Förstenad dörrvakt blott får äga öra

för skygga gäster utav doft och ljus.

Du nödgar mig - välan, ett ord jag ropar,

som slott och park i blinken undansopar,

och vad du ser är virvelsand och grus.

Av Karl Snoilsky (1841-1903)

Noli me tangere (latin) == rör mej inte

Vardagslivets psykologi ------ Gud "trollar"! I Catherine o William Booths efterföljd.

Postat 3.4.2011 på Frälsningarméns i Sverige hemsida och då på Forum som är tillgängligt när man loggar in.

Vad är det som händer när Gud "trollar"? - Om nu Gud finns?
Vad har han för mandat - för makt?

Gamla visa män och kloka kvinnor säger att när någon gör gott och är tjänande och är ett föredöme och hjälper en medmänniska osv. - Ja, då säger man att det sprider sig som ringar på vattnet; det blir kedjereaktioner av goda relationer mänskor emellan. Då säger gemene man som förklaring på det som skedde att det hände "av sig självt", så naturligt tycker man det är fastän i själva verket är det Guds under! Så ville Gud ha det. Så har han skapat oss, så vill han att världen ska fungera för att står emot det jordiska; till formernas och illussionens värld. Det är det godas makt; det är Guds allmakt! Hallelujah!

Norrköping första gången 20.11.05
idag 3 april 2011
Margareta Maya Gustafsson

OBS! Ett efterord på vägen: Det finns ingen teologfi i världen som kan ersätta
tjänandet för medmänniskan,,, det som Anders Östman, f d info.sekreterare och chefredaktör i en artikel i William... Ja, det finns ingen teologi hur teoretisk och genomskådande den än är som kan ersätta "praktiskt kärleksarbete" tillämpat på människor vi rör oss med i vardagen och som Frälsningsarmén satt i system att hjälpa utan åtskillnad i ras, medborgarskap, kön, ålder. sjuklighet och handikapp, yrke och också utanför samhällsgemenskapen...Jag vill gärna hjälpa till med att reda ut den snåriga skogen av intellektuella "besvärjelser" och försöka skriva och tänka fram argument för en multikonfessionell tro som också är i stånd att odla trosgemenskap med Gud, Sonen Jesus och Den Helige Ande i våra kårer och också göra så att vardagsmänniskor som är mera sekulariserade inte känner sig främmande i våran gemenskap utan känner sig välkomna på de aktiviteter Frälsningsarmén på ort och ställe erbjuder.

En modern pilgrim

EN MODERN PILGRIM

Han var inte. - Han var ingen. Ingen såg honom. Inte på honom. Inte ens i förbifarten. Ändå vistades han mest ute på gatorna. I gatuvimlet, men ingen lade märke till honom. - Men något märktes. Något för blotta ögat osynligt, men högst påtagligt för sinnena. Var det själva hans existens? Eller det ur vilket hans existens berodde på och var urgrund till?˝ˇ
Han var Ñågon. I gudsförhållandet. För honom var Gud ett kärt och älskat Du. Som han tilltalade. Han var. En Någon. Någon högst personlig. - En särling. - Han var medveten om det. Han hade en gudstro. Just därför. - Också därför att ingen såg honom kunde han vara den han var. Och han fick ha sin tro för sig själv. Han hade inga över sig, som bestämde vad han skulle tycka och tänka.

Han kände sitt egenvärde. Han var någon med självrespekt och integritet. Det hade kostat honom många, långa års kamp. Han hade erfarenhet. Han, med sin beslöjade blick, genomskådade och genomborrade mängden. Både det han såg utåt, alla människorna, och inåt, sitt själv.
Han hörde inte till dem. Inte till mängden. ändå hade han samma behov och samma önskningar som dem. Behov som han fått försaka. Önskningar som inte gått i uppfyllelse. Men han kände sina behov och sina önskningar. - Han hade gått länge. Många, långa år. Han kände det som en befrielse. Så djupt satt hans inre sår att han värderade sin frihet högt. Fortfarande. Han hade fått betala en högt pris för sin frihet. Den blev hans skattgömma, som han månade om. Ändå var han inte, vad man kallar "en sån", en på dekis alltså. Han var en särling, som kunde och hade läst sin Cicero.
I djupet fanns en kärna. En ren och sund kärna. Kärnan i hans själv. En sorts saktmod. Och smärta. Men han led inte. Han nynnade, där han gick fram. "Med jämnmod tages båd' glädje och sorg" var en devis han lärt av de vise och som han gjort till sin egen. Och som han tycktes följa.
I hans beslöjade blick brann en eld. Den tycktes som veken i ljuset. Det lyste i sig själv. Ingen lade märke till det. Ändå påverkade han, genom nåden, sin omgivning. Det spreds en ljus stämning nära honom, vartän han gick fram. Det tycktes bara hända "av sig självt"! Helt naturligt. Men för människor oförklarligt. Det var bara så.
- Ljus och mörker. - Mörker och ljus. Båda tagna var för sig åtskilda, men ändå under ett och detsamma. Detta var hans hemlighet: han kunde se ljus och mörker samtidigt och under ett. Två sidor på samma mynt. - De andra delade upp tillvaron i bitar. För dem var det bara antingen - eller, svart eller vitt.
I innerfickan på sin luggslitna vindjacka hade han sin gamla söndagsskolebibel. Den hade han fått då han fyllt 14 år och gått 10 år i söndagsskola. Bibeln fungerade som hans huvudkudde. Han bar den alltid med sig. Han skulle behöva glasîgon. Men han hade inga. Hans syn hade försämrats de senaste åren.
Vad betydde livet? Ren existens? Han hade haft och hade gott om tid att fundera och meditera. Utrustad med ett förstoringsglas kände han bibliotekens bokhyllor utan och innan. Biblioteken var inte bara värmestugor för honom. Han stannade upp och slog i sin söndagsskolebibel då och då. - På nattbussen. I parken. På härbärget. I garaget
Det hände sig ibland att han drogs till stadens många olika församlingskyrkor. På lördageftermiddagen började helgen för honom. Då var han på orgelkoncert. Då var det ingen entré. - Melodislingor tonade fram i hans sinne. Han hade för en billig penning införskaffat ett munspel för länge sedan. På detta instrument spelade han standardlåtar nere i T-banan, för att få en slant. Så länge tills det kom nån vakt och motade bort honom. - Han gillade jazz. På 60-talet buggade han på Nalen.
Det hände ibland att han stötte på en gammal polare. En av dem var Ludde. Det rådde en speciell slags samhörighet dem emellan, men också något av hänsynslöshet och frän egoism brukade han stöta på "polare" emellan. Därför gick han mest för sig själv. I sin egen värld. - "Ingenting hjälper!", brukade Ludde säga, kort och lakoniskt. Det var Luddes erfarenhet. - "Han är densamme: igår, idag, imorgon." - "Idag hjälper Herren!", brukade han själv då tålmodigt svara. Kanske det gick hem någon gång.˝
Han gick på motorvägen. Det var närmaste vägen. Fast man fick ju inte. Han skulle till Midsommarkransen. Det var bättre på missionens och arméns ställen. Där frågade de inte efter namn och personnummer. På kommunens ställen ställde de en massa frågor och ville man skulle till Maria och ta antabus. Han gillade Midsommarkransen. Där vilade en särskild, fridfull stämning, som passade hans försynthet och sinnesro. Det var mest om vintern han vandrade dit. Man fick vara med på kvällsbön, om man ville och kom dit i tid.
- "Följ min själ!" - Det susade inne i honom, där han vandrade fram. Både ro och oro i hans själv. Detta var de ord han yttrade i sin svåraste stund. - Utblottad, men han tänkte på sin själ. Han var ett Guds barn.
Nu vilar han i frid. Han finns inte mer hos oss.. På hans konto i banken växte pengarna månad för månad, då hans pension betalades ut. Han visste om det. Men han ville inte röra vid pengarna. Nu fick Armén i stället en stor summa pengar till sitt sociala arbete.
- Sådan var han. Så levde han. Så finns han i våra minnen. En hemlös, men ett Guds barn. - Han fann hem till slut. -
"Den som icke tager emot Guds rike såsom ett barn, han kommer aldrig ditin." - Markusevangeliet 10 kap. vers 15

Norrköping den 7 september 2001 (ursprungl. 96-97) Margareta Gustafsson

Fotnoter:Midsommarkransen = En stadsdel i Stockholm utanför tullarna, där Frälsningsarmén driver ett härbärge för hemlösa.
Maria = Akutmottagning för missbrukare beläget på Södermalm i Stockholm, vilket drivs av Stockholms Läns Landsting.
publicerad i ett veckonr av Frälsningsarméns tidning Stridsropet i mars-arpil 1997ˇ

(Baserad på en verklighets-historia)

ATT BYGGA OCH BO UNDER ROMARTIDEN - Förord till Plinius den yngres brev.

"det var bättre förr", tycks många nu för tiden utbrista. Inte bara nyfattiga pensionärer och
bidragstagare, utan också tillsammans med de övriga 9/10-delar av befolkningen som hör till
1990-talets många förlorare. Vi lever inte längre "bara" i 2/3-delssamhället utan tom 9/10-
dels, enligt Odd Engström, minister i den socialdemokratiska regeringen
i en intervju i Månadsjournalen för några månader sedan.

Man kan vidga perspektivet ytterligare och jämföra nutiden med gångna tiders glansperioder
i mänsklighetens historia. - Var det bättre i borgerskapts och operettens Wien under 1800-
talet? Eller i Florens under rennässansen? Och varför inte t o m i faraonernas Egypten eller
Inka- och mayafolkens högkulturella blomstringstid?

Det är som om nutidens människa innerst inne vet och känner att vi inte längre lever i den
bästa av världar - i evolutionismens, positivismens och darwinismens lyckorike! - "Tesen om
det mänskliga framsteget kan inte vetenskapligt verifieras", hävdar sociologen Peter L. Berger
m.fl., apropå medvetande och modernitet, i sin bok "The homeless mind" (Penguin Books
1974).

Låt oss göra en djupdykning till livet under den första kejsartidens romarrike och närmare se
hur de byggde och bodde. Plinius den yngre hette en skicklig försvarsadvokat och hög
ämbetsman, som levde och verkade under det första århundradet e. Kr. Denne Plinius den
yngre har lämnat efter sig en samling brev, som finns översatta av fil. dr. Axel Mattson
(LiberFörlag Stockholm 1983). Framstående bland dessa brev är f.ö. de två breven om
Pompejis undergång.

I ett annat brev beskriver Plinius den yngre ingående sitt lantställe, som han menade var
"enkelt", men välbehagligt. När jag läste detta brev första gången tänkte jag på hur väl man
måste ha levat i detta hus, inte bara Plinius utan hela hans hushåll; inklusive slavar och
frigivna, både till vardags och till fest;och det mycket bättre än t. ex. nutidens många
löneslavar. Lägg också märke till på vilket utsökt sätt huset är byggt efter klimat, väderlek
och naturgeografiska förhållanden samt efter den tidens sociala interaktionsmönster och
ordning som var människor emellan.

Maya
Stockholmstiden fram på 90-talet till 1998
Norrköping 2007

Ekumeniska böner: Gud, hjälpe oss i vår nöd! forts om igen!

Prayer to Dad - might as well be my Mum too




I don' t know what to say

I can' t pray

Why surrender?

Does it lie in my gender?

In my own flesh and blood?

I want dearly to be understood

by someone who cares

someone who doesn' t count my shares

who will take me as I am

in my mess and jam

Those are the words I say to you

I hope you won' t foolish me

I hope you have time too

I hope you will see to me

Give to me a drop of your holy fluid,

your fllesh and your blood

so that I no more be sad

and I will always call you my heavenly Dad.


___________________



Stockholm 970402 - Norrköping 990220


maya