Senaste inläggen
Typer och ämnen
Häng med
Annat fint
Ping!
onsdag 7 mars 2012
ping
ping
ping
ping
torsdag 23 februari 2012
På jakt att fånga in och upp renässansmedvetandet?
Jag försöker skriva och formulera mej esoteriskt varje dag och detta med att skriva esoteriskt... detta betyder att man försöker förmedla en annan verklighet.. en inre och yttre verklighet som kanske genomsnittsmänniskan inte upplever så lätt... men jag jag försöker popularisera mitt kännande och mitt vetande.... förhoppningsvis en filantropisk insats kanske....kanske också samhällsnödvändig för gemene man och kvinna. att göra det förståeligt det jag upplevt och fått möjligheter i livet genom kanske i brist på social karriär /så tolkas nog min karriär av andra än jag sjä'lv)så har det lyckats mej att genomarbeta fram andra upplevelser som dagligen och stundligen hjälper mej till ett seende som bryter igenom barriärer när man träffar andra människor och i andra miljöer, men huvudvikten skall här läggas på en själv för ökad och annorlunda växande självförståelse som hjälper till ökat välbefinnande... och huruvida detta blir till civilisatoriskt gagn får framtiden utvisa, men klart är att när jag ser på den andliga nöden i t.ex. Sverige idag så måste det satsas mera både på bredden och på djupet på humaniora. Allt detta fordrar kloka vägledare som har gått före som kan staka ut mallarna och de nya gränserna för psykologisk vetenskap.
Norrköping den 23 februari 2012
Margareta Maya Gustafsson
lördag 4 februari 2012
ENSAM - en + sam
av en och sam ensam består
en som i en
sam som i sam-varo
Vem är denna den Enda?
Vilka delar denna samvaro?
ensam med sig själv betyder ensam med Gudomen
ensamheten mysteriets port
liv av nåd allena
____________________
Norrköping 000709
maya
Margareta Gustafsson
en som i en
sam som i sam-varo
Vem är denna den Enda?
Vilka delar denna samvaro?
ensam med sig själv betyder ensam med Gudomen
ensamheten mysteriets port
liv av nåd allena
____________________
Norrköping 000709
maya
Margareta Gustafsson
onsdag 25 januari 2012
Om en som var tänkbar kandidat till Nobels fredspris - en judisk mystiker -
Om pionjären Martin Buber som verkade för en judisk-arabisk enhet!
Söndagen 19 mars 2006 var jag i Hedvigs prästgård här i Norrköping på
föredrag och diskussion om den store 1900-talsfilosofen, teologen, sociologen,
pedagogen - ja, den judiske mystikern som rönt så mycken uppskattning under
sin levnad , inte minst bland protestanter, nämligen Martin Buber. Seminariet
leddes av komministern, numera prosten i Hedvigs prästgård, som har ansvar för alla aktiviteter
därstädes, t.ex. retreater, meditationer, pilgrimscafét m.m. nämligen Myra
Ekström. Själv kom jag i kontakt med Buber på 80-talet, då jag lånade på bibliotek
och läste några av hans böcker.
Martin Buber föddes i världsstaden på den tiden, där "allt" hände sig,
där t.ex. både Karl Marx, Sigmund Freud och Gustav Mahler verkade, nämligen i
Wien. År 1878 föddes han och växte upp till en lärd man som så småningom fick
en lärostol, ett professorat i Frankfurt. Under 1920-talet reste han runt och
nedtecknade inte mindre än c:a 4 000 judiska legender, som han bearbetade
och gav ut i bokform några av. På så vis räddade han det judiska arvet, som
annars skulle ha förstörts pga nazisternas illdåd och förintelse av judar.
Som exempel på en sådan buberiansk legend vill jag återberätta följande:
En judisk rabbin frågade en gång en liten pojke:
"Du ska få 1 gulden om du säger var Gud finns?"
Då såg den lille grabben upp på rabbinen och svarade honom:
"Och du ska få 1 gulden av mig om du säger var nånstans Gud inte finns!"
År 1933 fråntog nazisterna Buber hans ämbete i Frankfurt och han flydde
år 1938 till Jerusalem och undervisade som professor i sociologi vid det
hebreiska universitetet därstädes. Det var 10 år innan staten Israel bildades och
Bubers politiska hemvist var den utopiske socialistens, som rimmade väl med
stämningarna bland ditflyttade judar och som var i ropet i och med
kibbutz-väsendet och den kollektivistiska anda som sattes i system då staten
Israel byggdes upp. Men Buber menade att både judar och palestinier borde
kunna samsas i en gemensam stat; han verkade för en judisk-arabisk enhet och
han blev föreslagen till Nobels fredspris, men då Nobelkommittén i Oslo ville ge
priset oxå till en palestinier och man hittade ingen lämplig, blev det inget med den
saken.
Buber dog år 1965 och hedrades med israelisk statsbegravning, och
märk: Buber följdes till sista vilan av inte bara judar och kristna utan oxå av, sägs
det 100 000 palestinier. En stor politisk och religiös ledaregestalt gick bort och jag
tänker på att det ödesdigra 6-dagars-kriget inträffade åren efter hans död, ett krig
vars konsekvenser har plågat israeler och palestinier alltsedan dess.
Det har getts ut många böcker ur Bubers hand, oxå på svenska. Själv har
jag i min ägo en lättillgänglig biografi skriven av professorn i Glasgow: Ronald
Gregor Smith, som kände Buber personligen och som finns översatt till svenska;
inköpt billigt från www.antikvariatlyktan.nu. Bubers mest kända bok, som jag dock
inte läst, är "Jag och Du", (finns oxå på svenska) där han går igenom sitt
dialogtänkande: det att människor måtte se varandra i dialog, i samarbete, att se
Gud i allting, att se Gud i andra människor, som ett "kärt och älskat Du". Det
berättas oxå att ingen mindre än Dag Hammarsköld var påverkad av Bubers
tänkande, så mycket att denne höll på att översätta Bubers "Jag och Du" till
svenska när han omkom över byn Ndola i början av 1960-talet.
21 mars 2006 - redigerat 25 januari 2012
Margareta Maya Gustafsson
Ursprungligen publicerat i Frälsis medlemstidning, WIlliam 2006
Söndagen 19 mars 2006 var jag i Hedvigs prästgård här i Norrköping på
föredrag och diskussion om den store 1900-talsfilosofen, teologen, sociologen,
pedagogen - ja, den judiske mystikern som rönt så mycken uppskattning under
sin levnad , inte minst bland protestanter, nämligen Martin Buber. Seminariet
leddes av komministern, numera prosten i Hedvigs prästgård, som har ansvar för alla aktiviteter
därstädes, t.ex. retreater, meditationer, pilgrimscafét m.m. nämligen Myra
Ekström. Själv kom jag i kontakt med Buber på 80-talet, då jag lånade på bibliotek
och läste några av hans böcker.
Martin Buber föddes i världsstaden på den tiden, där "allt" hände sig,
där t.ex. både Karl Marx, Sigmund Freud och Gustav Mahler verkade, nämligen i
Wien. År 1878 föddes han och växte upp till en lärd man som så småningom fick
en lärostol, ett professorat i Frankfurt. Under 1920-talet reste han runt och
nedtecknade inte mindre än c:a 4 000 judiska legender, som han bearbetade
och gav ut i bokform några av. På så vis räddade han det judiska arvet, som
annars skulle ha förstörts pga nazisternas illdåd och förintelse av judar.
Som exempel på en sådan buberiansk legend vill jag återberätta följande:
En judisk rabbin frågade en gång en liten pojke:
"Du ska få 1 gulden om du säger var Gud finns?"
Då såg den lille grabben upp på rabbinen och svarade honom:
"Och du ska få 1 gulden av mig om du säger var nånstans Gud inte finns!"
År 1933 fråntog nazisterna Buber hans ämbete i Frankfurt och han flydde
år 1938 till Jerusalem och undervisade som professor i sociologi vid det
hebreiska universitetet därstädes. Det var 10 år innan staten Israel bildades och
Bubers politiska hemvist var den utopiske socialistens, som rimmade väl med
stämningarna bland ditflyttade judar och som var i ropet i och med
kibbutz-väsendet och den kollektivistiska anda som sattes i system då staten
Israel byggdes upp. Men Buber menade att både judar och palestinier borde
kunna samsas i en gemensam stat; han verkade för en judisk-arabisk enhet och
han blev föreslagen till Nobels fredspris, men då Nobelkommittén i Oslo ville ge
priset oxå till en palestinier och man hittade ingen lämplig, blev det inget med den
saken.
Buber dog år 1965 och hedrades med israelisk statsbegravning, och
märk: Buber följdes till sista vilan av inte bara judar och kristna utan oxå av, sägs
det 100 000 palestinier. En stor politisk och religiös ledaregestalt gick bort och jag
tänker på att det ödesdigra 6-dagars-kriget inträffade åren efter hans död, ett krig
vars konsekvenser har plågat israeler och palestinier alltsedan dess.
Det har getts ut många böcker ur Bubers hand, oxå på svenska. Själv har
jag i min ägo en lättillgänglig biografi skriven av professorn i Glasgow: Ronald
Gregor Smith, som kände Buber personligen och som finns översatt till svenska;
inköpt billigt från www.antikvariatlyktan.nu. Bubers mest kända bok, som jag dock
inte läst, är "Jag och Du", (finns oxå på svenska) där han går igenom sitt
dialogtänkande: det att människor måtte se varandra i dialog, i samarbete, att se
Gud i allting, att se Gud i andra människor, som ett "kärt och älskat Du". Det
berättas oxå att ingen mindre än Dag Hammarsköld var påverkad av Bubers
tänkande, så mycket att denne höll på att översätta Bubers "Jag och Du" till
svenska när han omkom över byn Ndola i början av 1960-talet.
21 mars 2006 - redigerat 25 januari 2012
Margareta Maya Gustafsson
Ursprungligen publicerat i Frälsis medlemstidning, WIlliam 2006
lördag 21 januari 2012
onsdag 4 januari 2012
FRIHETSBERÖVANDE ELLER VÅRD? Vem ska ta hand om Mamma?
Rescension av Anna Bäsén: "Vem ska ta hand om Mamma?
- Min dagbok inifrn äldrevården"-
Bokförlaget DN - 2004 - 244 sidor.
Ett samhälle som inte tar hand om sina sjuka och gamla värdigt, med respekt är inte mänskligt och humant. - Det är ett stående skämt yngre och medelålders emellan att man inte vill hamna på långvården. Man skrattar cyniskt och uppgivet åt eländet, så uppfattar moderna människor saken i sin fixering av ungdomen och dess aktiviteter, (precis som om inte ålderdomen kan utgöra en härlig tid att leva gudabenådat). - En som tar de gamlas och sjukas problem på allvar är undersköterskan och medicinreportern Anna Bäsén som walraffade inom äldrevården sommaren 2003 och som nu utkommit med "Min dagbok inifrån äldrevården": "Vem ska ta hand om Mamma?"
Anna Bäsén rapporterar bl.a. från en geriatrisk klinik, från hemsjukvården, från ett vårdhem ägt av en börsnoterad vårdjätte samtidigt som hon berättar om svårigheterna med sin diabetessjuka mor som bollas mellan sjukhus och hemmet, att få någon läkare att ta ett helhetsansvar och göra en samlad utredning om den gamla.
Anna Bäséns bild av verkligheten för gamla och sjuka, senila och dementa är kanske inte rättvis representativt helhetsmässigt, men kanske är sann när ekonomiska lönsamhetskrav och kvantitativ effektivitet får råda. Det värsta exemplet i hennes bok är från ett privat vårdbolag när det skulle börsintroduceras med påföljande kostnadsjakt och vanvården och brist på mänsklig värme och omtanke är solklar. Många gamla på Fridbohemmet som det kallas i boken, var undernärda och levde på svältgränsen. Jag vill återberätta mera om vad vanvården konkret gäller, för att bryta mot den stolta okänsligheten och för att göra oss yngre mer ödmjuka samt att det ska bli påtagligt för läsaren vad vanvården innebär: - att ligga timtals i nerkissade blöjor, att vara utan mat i 16 timmar, att spännas fast i rullstol och säng, att få 1/2 köttbulle till middag, att inte få gå ut mer än en gång var 3:e månad, att få medicintabletterna söndersmulade i vätska, tvångsmedicinering; att bara få duscha var fjortonde dag fast man gör på sig ofta;
Jurdiskt sett råder det anmälningsplikt enligt "Lex Sarah",en anställd är skyldig att anmäla uppenbara brister i vården, men hon skall göra det inför sina överordnade, sin närmaste chef. Och tänk då fack och arbetsgivare har inrättat lojalitetsklausuler, som var fallet på Fridbohemmet i boken, för de anställda. Handlar dessa lagenligt betraktas de som illojala mot arbetsgivaren och facket bundet av sitt avtal med arbetsgivaren och kan inte agera.
Anna Bäsén kommer oxå med en hel del förslag på åtgärder och förändringar inom äldrevården, så att man kan kontrollera att de gamla och sjuka får den vård som krävs.
Läs denna angelägna bok, bli upprörd och våndas, bli ödmjuk och varm!
Norrköping den 7 september 2004 Margareta Gustafsson
Efterskrift 4 januari 2012
Publicerad i Frälsningsarméns tidning Stridsropet och medlemstidningen William. Jag tänker att problematiken är inte ny nu när vi är uppe i början på 2012 och boken skrevs 2003-2004, Inte blev det bättre nu när vi har pågående en debatt om äldrevården med anledningen av brist på mänsklighet och värme i vårdjätten Caremas drift av äldrevård i Sverige idag. Jag hoppas att detta leder till förbättringar, att alla de 1000-tals kvinnor som arbetar där kan mobilisera mänsklig värme och energi gentemot sina vårdtagare och låta denna majoritet värna om de svagas intressen i livet och göra livets slutskede så ljust och varmt som möjligt./Maya
- Min dagbok inifrn äldrevården"-
Bokförlaget DN - 2004 - 244 sidor.
Ett samhälle som inte tar hand om sina sjuka och gamla värdigt, med respekt är inte mänskligt och humant. - Det är ett stående skämt yngre och medelålders emellan att man inte vill hamna på långvården. Man skrattar cyniskt och uppgivet åt eländet, så uppfattar moderna människor saken i sin fixering av ungdomen och dess aktiviteter, (precis som om inte ålderdomen kan utgöra en härlig tid att leva gudabenådat). - En som tar de gamlas och sjukas problem på allvar är undersköterskan och medicinreportern Anna Bäsén som walraffade inom äldrevården sommaren 2003 och som nu utkommit med "Min dagbok inifrån äldrevården": "Vem ska ta hand om Mamma?"
Anna Bäsén rapporterar bl.a. från en geriatrisk klinik, från hemsjukvården, från ett vårdhem ägt av en börsnoterad vårdjätte samtidigt som hon berättar om svårigheterna med sin diabetessjuka mor som bollas mellan sjukhus och hemmet, att få någon läkare att ta ett helhetsansvar och göra en samlad utredning om den gamla.
Anna Bäséns bild av verkligheten för gamla och sjuka, senila och dementa är kanske inte rättvis representativt helhetsmässigt, men kanske är sann när ekonomiska lönsamhetskrav och kvantitativ effektivitet får råda. Det värsta exemplet i hennes bok är från ett privat vårdbolag när det skulle börsintroduceras med påföljande kostnadsjakt och vanvården och brist på mänsklig värme och omtanke är solklar. Många gamla på Fridbohemmet som det kallas i boken, var undernärda och levde på svältgränsen. Jag vill återberätta mera om vad vanvården konkret gäller, för att bryta mot den stolta okänsligheten och för att göra oss yngre mer ödmjuka samt att det ska bli påtagligt för läsaren vad vanvården innebär: - att ligga timtals i nerkissade blöjor, att vara utan mat i 16 timmar, att spännas fast i rullstol och säng, att få 1/2 köttbulle till middag, att inte få gå ut mer än en gång var 3:e månad, att få medicintabletterna söndersmulade i vätska, tvångsmedicinering; att bara få duscha var fjortonde dag fast man gör på sig ofta;
Jurdiskt sett råder det anmälningsplikt enligt "Lex Sarah",en anställd är skyldig att anmäla uppenbara brister i vården, men hon skall göra det inför sina överordnade, sin närmaste chef. Och tänk då fack och arbetsgivare har inrättat lojalitetsklausuler, som var fallet på Fridbohemmet i boken, för de anställda. Handlar dessa lagenligt betraktas de som illojala mot arbetsgivaren och facket bundet av sitt avtal med arbetsgivaren och kan inte agera.
Anna Bäsén kommer oxå med en hel del förslag på åtgärder och förändringar inom äldrevården, så att man kan kontrollera att de gamla och sjuka får den vård som krävs.
Läs denna angelägna bok, bli upprörd och våndas, bli ödmjuk och varm!
Norrköping den 7 september 2004 Margareta Gustafsson
Efterskrift 4 januari 2012
Publicerad i Frälsningsarméns tidning Stridsropet och medlemstidningen William. Jag tänker att problematiken är inte ny nu när vi är uppe i början på 2012 och boken skrevs 2003-2004, Inte blev det bättre nu när vi har pågående en debatt om äldrevården med anledningen av brist på mänsklighet och värme i vårdjätten Caremas drift av äldrevård i Sverige idag. Jag hoppas att detta leder till förbättringar, att alla de 1000-tals kvinnor som arbetar där kan mobilisera mänsklig värme och energi gentemot sina vårdtagare och låta denna majoritet värna om de svagas intressen i livet och göra livets slutskede så ljust och varmt som möjligt./Maya
fredag 23 december 2011
- JULORATORIET - om kärlekens evangelium, krigshets och julhysteri ---
- Tankar kring ett författarskap, en roman, en film.....
Kan vi i Väst få fira en glad och god och stämningsfull jul och inbilla oss idyllen? Eller tar
krigshetsen och jul-kommersens hysteri kål på oss? Ett av kanske många svar på dessa frågor har getts mig i botaniserandet bland böcker och i att jag stiftat bekantskap med ett egensinnigt och ett i sin tidlöshet unikt författarskap. Det är den nu sedan år 2000 bortgångne Göran Tunström (född år 1937), som sedan debuten i slutet av 50-talet har författat c:a 28 böcker. Han har jämförts med svenska tunga författarnamn som Sara Lidman, Sven Delblanc och Kerstin Ekman. Han har i sitt skrivande fokuserat på sin hembygd i Värmland. Och därför har hans stil fått benämningar som t.ex. "nostalgisk provinsialism".
Hans mest kända roman har filmatiserats med samma titel som boken (som kom 1983),nämligenn "JULORATORIET" och handlar om livet för 3 generationer i Sunne, Tunströms uppväxtort, men utspelar sig oxå på Nya Zeeland. Folkkära skådespelare som Sif Ruud, Per Oscarsson, Thomas von Brömsen m.fl. gestaltar olika personer i filmen som är sevärd därför att den tar upp existentiella frågor med ett oanat och oväntat djup, som vittnar om och bottnar i Tunströms egen brottning med livsgåtan och tankeströmningar på modet i samtiden. Aron i filmen, bonde i Sunne, saknar sin genom en olycka så tidigt bortgångna hänförande hustru att han genom syner och hallucinationer av henne blir vansinnig och tar
livet av sig. Så kan man älska kärleken mer än livet, så att kärleken blir destruktiv. Men mitt i olyckan, mitt i eländet går det att greppa kärlekens kraft, vars alltövervinnande styrka nog är Tunströms eget budskap.
Både Tunström själv och hans hustru, den kända bildkonstnären Lena Cronqvist hade och har ju egna erfarenheter av psykos och mentalvård i Sverige tidigt i sina liv, och Tunström skildrar psykosen med mycken insiktsfullhet och klokhet utifrån existentiella värderingsperspektiv. Tunström har inte någon enkel och "lätt-köpt" tro, utan är mera en existentiellt nyfiken sökare, och som sådan mycket mänsklig. Men han kan sin Bibel, som han citerar ur i sina böcker. Det är inga fyrkantiga, svart-vita svar man får när man läser
eller ser Tunström, utan människans livsproblem görs komplexa, så att det vävs såsom livets egna gåtfulla trådar.
Kärleken till t.ex. bildkonsten och musiken hyllas, och i "Juloratoriet" är det Johan Sebastians Bachs musik som lyfter skådespelet: att Solveig, Arons hustru, får kyrkokören i Sunne att börja öva på framförandet av den hart när omöjliga uppgiften att ta sig an Bachs jublande, fröjdfulla "Juloratorium" , vars inledningskör ackompanjerad av drillande trumpetfanfarer och med pukslag, börjar ( i min egen översättning från tyskan):
Jubla, Var glada och glättiga; Upp!
Prisa dagen; Prisa och beröm
vad den Högste har gjort;
Lämna ängslan; förbanna klagandet;
Stäm upp jubel och fröjderop!
Efter detta börjar julevangeliet: "Och det hände sig vid den tiden..." från Bibelns Nya Testamente, sjungas genom hela Bachs Juloratorium i recitativ, arior, körpartier, koraler och psalmer och vi får alla del av det glada julbudskapet, som är en stor del av boken och utgör dess sammanbindande kraft.. Förhoppningsvis är det "Julevangeliets" tidlösa budskap vad Göran Tunström ville förmedla med sin roman, eller är det inte så att tiden hunnit ifatt boken, som ju kom ut 1984. Då hade världen inte upplevt eskaleringen av och hetsen från både terrorismen och kriget mot densamma. Frågan är om inte allt mänskligt lidande i denna eskalerings spår - och denna eskalering och krigshets själv --- gjort att Väst förlorat i trovärdighet, och med den dess kristendom.-- Det krävs därför barnslig enfald och rädsla för det oerhörda för att ånyo hävda detta glada julevangeliums budskap -- detta kärlekens evangelium - och göra det universellt och tillgängligt för var människa oavsett konfession - något kanske också oerhört men som jag tror Tunström skulle ha gillat, om han fått leva och höra denna tolkning till vår tid av hans budskapet med "Juloratoriet".
Norrköping den 3/11 2004 - 21/12 2006 Margareta Gustafsson
"maya"
Efterskrift 22 oktober 2010 också idag 23 december 2011
För att ånyo predika ett julevangelium krävs en aldrig förr skådad tolerans och ett multikonfessionellt gillande från de kristnas sida. De måste disciplineras till att leva som de lär, men också vara tillåtande i sin livsföring och också¨tillåtande dionysiska utlopp
både hos sig själva och andra. Som jag skrev i en artikel i ett annat sammanhang så får inte rädsla för synden få oss att inte leva fullt ut. Vi får akta oss så att den eskalering jag talar om 2004-2006 i denna artikel om Göran Tunströms Juloratoriet inte blir till en polarisering: å ena sidan: demokrati, hög levnadsstandard och kristendom och å andra sidan: alla andra religioner, fattigdom och misär och auktoritäret styre Därför är jag emot den ensidighet när kristna samfund organiserar sig i en enda evangelisk församlingskyrka. Den frikostighet och generositet som präglar idealkristendomen måste innebära tolerans och omtycke av alla andra religioner också.
"Maya" G.
Kan vi i Väst få fira en glad och god och stämningsfull jul och inbilla oss idyllen? Eller tar
krigshetsen och jul-kommersens hysteri kål på oss? Ett av kanske många svar på dessa frågor har getts mig i botaniserandet bland böcker och i att jag stiftat bekantskap med ett egensinnigt och ett i sin tidlöshet unikt författarskap. Det är den nu sedan år 2000 bortgångne Göran Tunström (född år 1937), som sedan debuten i slutet av 50-talet har författat c:a 28 böcker. Han har jämförts med svenska tunga författarnamn som Sara Lidman, Sven Delblanc och Kerstin Ekman. Han har i sitt skrivande fokuserat på sin hembygd i Värmland. Och därför har hans stil fått benämningar som t.ex. "nostalgisk provinsialism".
Hans mest kända roman har filmatiserats med samma titel som boken (som kom 1983),nämligenn "JULORATORIET" och handlar om livet för 3 generationer i Sunne, Tunströms uppväxtort, men utspelar sig oxå på Nya Zeeland. Folkkära skådespelare som Sif Ruud, Per Oscarsson, Thomas von Brömsen m.fl. gestaltar olika personer i filmen som är sevärd därför att den tar upp existentiella frågor med ett oanat och oväntat djup, som vittnar om och bottnar i Tunströms egen brottning med livsgåtan och tankeströmningar på modet i samtiden. Aron i filmen, bonde i Sunne, saknar sin genom en olycka så tidigt bortgångna hänförande hustru att han genom syner och hallucinationer av henne blir vansinnig och tar
livet av sig. Så kan man älska kärleken mer än livet, så att kärleken blir destruktiv. Men mitt i olyckan, mitt i eländet går det att greppa kärlekens kraft, vars alltövervinnande styrka nog är Tunströms eget budskap.
Både Tunström själv och hans hustru, den kända bildkonstnären Lena Cronqvist hade och har ju egna erfarenheter av psykos och mentalvård i Sverige tidigt i sina liv, och Tunström skildrar psykosen med mycken insiktsfullhet och klokhet utifrån existentiella värderingsperspektiv. Tunström har inte någon enkel och "lätt-köpt" tro, utan är mera en existentiellt nyfiken sökare, och som sådan mycket mänsklig. Men han kan sin Bibel, som han citerar ur i sina böcker. Det är inga fyrkantiga, svart-vita svar man får när man läser
eller ser Tunström, utan människans livsproblem görs komplexa, så att det vävs såsom livets egna gåtfulla trådar.
Kärleken till t.ex. bildkonsten och musiken hyllas, och i "Juloratoriet" är det Johan Sebastians Bachs musik som lyfter skådespelet: att Solveig, Arons hustru, får kyrkokören i Sunne att börja öva på framförandet av den hart när omöjliga uppgiften att ta sig an Bachs jublande, fröjdfulla "Juloratorium" , vars inledningskör ackompanjerad av drillande trumpetfanfarer och med pukslag, börjar ( i min egen översättning från tyskan):
Jubla, Var glada och glättiga; Upp!
Prisa dagen; Prisa och beröm
vad den Högste har gjort;
Lämna ängslan; förbanna klagandet;
Stäm upp jubel och fröjderop!
Efter detta börjar julevangeliet: "Och det hände sig vid den tiden..." från Bibelns Nya Testamente, sjungas genom hela Bachs Juloratorium i recitativ, arior, körpartier, koraler och psalmer och vi får alla del av det glada julbudskapet, som är en stor del av boken och utgör dess sammanbindande kraft.. Förhoppningsvis är det "Julevangeliets" tidlösa budskap vad Göran Tunström ville förmedla med sin roman, eller är det inte så att tiden hunnit ifatt boken, som ju kom ut 1984. Då hade världen inte upplevt eskaleringen av och hetsen från både terrorismen och kriget mot densamma. Frågan är om inte allt mänskligt lidande i denna eskalerings spår - och denna eskalering och krigshets själv --- gjort att Väst förlorat i trovärdighet, och med den dess kristendom.-- Det krävs därför barnslig enfald och rädsla för det oerhörda för att ånyo hävda detta glada julevangeliums budskap -- detta kärlekens evangelium - och göra det universellt och tillgängligt för var människa oavsett konfession - något kanske också oerhört men som jag tror Tunström skulle ha gillat, om han fått leva och höra denna tolkning till vår tid av hans budskapet med "Juloratoriet".
Norrköping den 3/11 2004 - 21/12 2006 Margareta Gustafsson
"maya"
Efterskrift 22 oktober 2010 också idag 23 december 2011
För att ånyo predika ett julevangelium krävs en aldrig förr skådad tolerans och ett multikonfessionellt gillande från de kristnas sida. De måste disciplineras till att leva som de lär, men också vara tillåtande i sin livsföring och också¨tillåtande dionysiska utlopp
både hos sig själva och andra. Som jag skrev i en artikel i ett annat sammanhang så får inte rädsla för synden få oss att inte leva fullt ut. Vi får akta oss så att den eskalering jag talar om 2004-2006 i denna artikel om Göran Tunströms Juloratoriet inte blir till en polarisering: å ena sidan: demokrati, hög levnadsstandard och kristendom och å andra sidan: alla andra religioner, fattigdom och misär och auktoritäret styre Därför är jag emot den ensidighet när kristna samfund organiserar sig i en enda evangelisk församlingskyrka. Den frikostighet och generositet som präglar idealkristendomen måste innebära tolerans och omtycke av alla andra religioner också.
"Maya" G.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Sverige har upplevt en grov sekularisering där människor inte tror på en gud, inte tror på att gudomen är kärleksfull, att livet vill det goda bästa. Den alltomfattande breda sekularisering Sverige upplevt de senaste decennierna har medfört att respekten för människokroppen är borta. Det är ju mest kvinnor inom vården som jobbar och dom i sin yrkesutövning finns det inte plats för omsorg och kärleksfull vård om de privata alternativen får gälla. Fram för de gammeldagsa kvinnliga dygderna om att lära sig bry sig om andra människors väl och ve.
När jag jobbade inom äldrevården i Högalid i Stockholm i slutet av 70-talet fick vi 2 timmar hos varje pensionär och hann med att bry oss om, att lyssna att bereda de gamla tid för att någon lyssnar till vad de har att säga förutom att gå o handla mat, att gå till tvättstugan och att städa o laga lite mat.. vi hann med att sitta ned och låta stressen vara långt borta.
Bort med allt plågande lönsamhetskalkyler hos privata börsbolag som kommunens biståndhandläggare valt att sälja ut vården till privata företag… bort med lönssamhetstänkandet och fram för värme, solidaritet och rättvisa och frihet för rätten att vara gammal och att ha jobbat och gjort sitt i samhället och nu väntar på Tack från de efterkommande generationerna att de får en värdig ålderdom.
Fram för respekt för människokroppen!
Norrköping 11.11.11
Margareta Maya Gustafsson