- Tankar kring ett författarskap, en roman, en film.....
Kan vi i Väst få fira en glad och god och stämningsfull jul och inbilla oss idyllen? Eller tar
krigshetsen och jul-kommersens hysteri kål på oss? Ett av kanske många svar på dessa frågor har getts mig i botaniserandet bland böcker och i att jag stiftat bekantskap med ett egensinnigt och ett i sin tidlöshet unikt författarskap. Det är den nu sedan år 2000 bortgångne Göran Tunström (född år 1937), som sedan debuten i slutet av 50-talet har författat c:a 28 böcker. Han har jämförts med svenska tunga författarnamn som Sara Lidman, Sven Delblanc och Kerstin Ekman. Han har i sitt skrivande fokuserat på sin hembygd i Värmland. Och därför har hans stil fått benämningar som t.ex. "nostalgisk provinsialism".
Hans mest kända roman har filmatiserats med samma titel som boken (som kom 1983),nämligenn "JULORATORIET" och handlar om livet för 3 generationer i Sunne, Tunströms uppväxtort, men utspelar sig oxå på Nya Zeeland. Folkkära skådespelare som Sif Ruud, Per Oscarsson, Thomas von Brömsen m.fl. gestaltar olika personer i filmen som är sevärd därför att den tar upp existentiella frågor med ett oanat och oväntat djup, som vittnar om och bottnar i Tunströms egen brottning med livsgåtan och tankeströmningar på modet i samtiden. Aron i filmen, bonde i Sunne, saknar sin genom en olycka så tidigt bortgångna hänförande hustru att han genom syner och hallucinationer av henne blir vansinnig och tar
livet av sig. Så kan man älska kärleken mer än livet, så att kärleken blir destruktiv. Men mitt i olyckan, mitt i eländet går det att greppa kärlekens kraft, vars alltövervinnande styrka nog är Tunströms eget budskap.
Både Tunström själv och hans hustru, den kända bildkonstnären Lena Cronqvist hade och har ju egna erfarenheter av psykos och mentalvård i Sverige tidigt i sina liv, och Tunström skildrar psykosen med mycken insiktsfullhet och klokhet utifrån existentiella värderingsperspektiv. Tunström har inte någon enkel och "lätt-köpt" tro, utan är mera en existentiellt nyfiken sökare, och som sådan mycket mänsklig. Men han kan sin Bibel, som han citerar ur i sina böcker. Det är inga fyrkantiga, svart-vita svar man får när man läser
eller ser Tunström, utan människans livsproblem görs komplexa, så att det vävs såsom livets egna gåtfulla trådar.
Kärleken till t.ex. bildkonsten och musiken hyllas, och i "Juloratoriet" är det Johan Sebastians Bachs musik som lyfter skådespelet: att Solveig, Arons hustru, får kyrkokören i Sunne att börja öva på framförandet av den hart när omöjliga uppgiften att ta sig an Bachs jublande, fröjdfulla "Juloratorium" , vars inledningskör ackompanjerad av drillande trumpetfanfarer och med pukslag, börjar ( i min egen översättning från tyskan):
Jubla, Var glada och glättiga; Upp!
Prisa dagen; Prisa och beröm
vad den Högste har gjort;
Lämna ängslan; förbanna klagandet;
Stäm upp jubel och fröjderop!
Efter detta börjar julevangeliet: "Och det hände sig vid den tiden..." från Bibelns Nya Testamente, sjungas genom hela Bachs Juloratorium i recitativ, arior, körpartier, koraler och psalmer och vi får alla del av det glada julbudskapet, som är en stor del av boken och utgör dess sammanbindande kraft.. Förhoppningsvis är det "Julevangeliets" tidlösa budskap vad Göran Tunström ville förmedla med sin roman, eller är det inte så att tiden hunnit ifatt boken, som ju kom ut 1984. Då hade världen inte upplevt eskaleringen av och hetsen från både terrorismen och kriget mot densamma. Frågan är om inte allt mänskligt lidande i denna eskalerings spår - och denna eskalering och krigshets själv --- gjort att Väst förlorat i trovärdighet, och med den dess kristendom.-- Det krävs därför barnslig enfald och rädsla för det oerhörda för att ånyo hävda detta glada julevangeliums budskap -- detta kärlekens evangelium - och göra det universellt och tillgängligt för var människa oavsett konfession - något kanske också oerhört men som jag tror Tunström skulle ha gillat, om han fått leva och höra denna tolkning till vår tid av hans budskapet med "Juloratoriet".
Norrköping den 3/11 2004 - 21/12 2006 Margareta Gustafsson
"maya"
Efterskrift 22 oktober 2010 också idag 23 december 2011
För att ånyo predika ett julevangelium krävs en aldrig förr skådad tolerans och ett multikonfessionellt gillande från de kristnas sida. De måste disciplineras till att leva som de lär, men också vara tillåtande i sin livsföring och också¨tillåtande dionysiska utlopp
både hos sig själva och andra. Som jag skrev i en artikel i ett annat sammanhang så får inte rädsla för synden få oss att inte leva fullt ut. Vi får akta oss så att den eskalering jag talar om 2004-2006 i denna artikel om Göran Tunströms Juloratoriet inte blir till en polarisering: å ena sidan: demokrati, hög levnadsstandard och kristendom och å andra sidan: alla andra religioner, fattigdom och misär och auktoritäret styre Därför är jag emot den ensidighet när kristna samfund organiserar sig i en enda evangelisk församlingskyrka. Den frikostighet och generositet som präglar idealkristendomen måste innebära tolerans och omtycke av alla andra religioner också.
"Maya" G.
