En modern pilgrim

EN MODERN PILGRIM

Han var inte. - Han var ingen. Ingen såg honom. Inte på honom. Inte ens i förbifarten. Ändå vistades han mest ute på gatorna. I gatuvimlet, men ingen lade märke till honom. - Men något märktes. Något för blotta ögat osynligt, men högst påtagligt för sinnena. Var det själva hans existens? Eller det ur vilket hans existens berodde på och var urgrund till?˝ˇ
Han var Ñågon. I gudsförhållandet. För honom var Gud ett kärt och älskat Du. Som han tilltalade. Han var. En Någon. Någon högst personlig. - En särling. - Han var medveten om det. Han hade en gudstro. Just därför. - Också därför att ingen såg honom kunde han vara den han var. Och han fick ha sin tro för sig själv. Han hade inga över sig, som bestämde vad han skulle tycka och tänka.

Han kände sitt egenvärde. Han var någon med självrespekt och integritet. Det hade kostat honom många, långa års kamp. Han hade erfarenhet. Han, med sin beslöjade blick, genomskådade och genomborrade mängden. Både det han såg utåt, alla människorna, och inåt, sitt själv.
Han hörde inte till dem. Inte till mängden. ändå hade han samma behov och samma önskningar som dem. Behov som han fått försaka. Önskningar som inte gått i uppfyllelse. Men han kände sina behov och sina önskningar. - Han hade gått länge. Många, långa år. Han kände det som en befrielse. Så djupt satt hans inre sår att han värderade sin frihet högt. Fortfarande. Han hade fått betala en högt pris för sin frihet. Den blev hans skattgömma, som han månade om. Ändå var han inte, vad man kallar "en sån", en på dekis alltså. Han var en särling, som kunde och hade läst sin Cicero.
I djupet fanns en kärna. En ren och sund kärna. Kärnan i hans själv. En sorts saktmod. Och smärta. Men han led inte. Han nynnade, där han gick fram. "Med jämnmod tages båd' glädje och sorg" var en devis han lärt av de vise och som han gjort till sin egen. Och som han tycktes följa.
I hans beslöjade blick brann en eld. Den tycktes som veken i ljuset. Det lyste i sig själv. Ingen lade märke till det. Ändå påverkade han, genom nåden, sin omgivning. Det spreds en ljus stämning nära honom, vartän han gick fram. Det tycktes bara hända "av sig självt"! Helt naturligt. Men för människor oförklarligt. Det var bara så.
- Ljus och mörker. - Mörker och ljus. Båda tagna var för sig åtskilda, men ändå under ett och detsamma. Detta var hans hemlighet: han kunde se ljus och mörker samtidigt och under ett. Två sidor på samma mynt. - De andra delade upp tillvaron i bitar. För dem var det bara antingen - eller, svart eller vitt.
I innerfickan på sin luggslitna vindjacka hade han sin gamla söndagsskolebibel. Den hade han fått då han fyllt 14 år och gått 10 år i söndagsskola. Bibeln fungerade som hans huvudkudde. Han bar den alltid med sig. Han skulle behöva glasîgon. Men han hade inga. Hans syn hade försämrats de senaste åren.
Vad betydde livet? Ren existens? Han hade haft och hade gott om tid att fundera och meditera. Utrustad med ett förstoringsglas kände han bibliotekens bokhyllor utan och innan. Biblioteken var inte bara värmestugor för honom. Han stannade upp och slog i sin söndagsskolebibel då och då. - På nattbussen. I parken. På härbärget. I garaget
Det hände sig ibland att han drogs till stadens många olika församlingskyrkor. På lördageftermiddagen började helgen för honom. Då var han på orgelkoncert. Då var det ingen entré. - Melodislingor tonade fram i hans sinne. Han hade för en billig penning införskaffat ett munspel för länge sedan. På detta instrument spelade han standardlåtar nere i T-banan, för att få en slant. Så länge tills det kom nån vakt och motade bort honom. - Han gillade jazz. På 60-talet buggade han på Nalen.
Det hände ibland att han stötte på en gammal polare. En av dem var Ludde. Det rådde en speciell slags samhörighet dem emellan, men också något av hänsynslöshet och frän egoism brukade han stöta på "polare" emellan. Därför gick han mest för sig själv. I sin egen värld. - "Ingenting hjälper!", brukade Ludde säga, kort och lakoniskt. Det var Luddes erfarenhet. - "Han är densamme: igår, idag, imorgon." - "Idag hjälper Herren!", brukade han själv då tålmodigt svara. Kanske det gick hem någon gång.˝
Han gick på motorvägen. Det var närmaste vägen. Fast man fick ju inte. Han skulle till Midsommarkransen. Det var bättre på missionens och arméns ställen. Där frågade de inte efter namn och personnummer. På kommunens ställen ställde de en massa frågor och ville man skulle till Maria och ta antabus. Han gillade Midsommarkransen. Där vilade en särskild, fridfull stämning, som passade hans försynthet och sinnesro. Det var mest om vintern han vandrade dit. Man fick vara med på kvällsbön, om man ville och kom dit i tid.
- "Följ min själ!" - Det susade inne i honom, där han vandrade fram. Både ro och oro i hans själv. Detta var de ord han yttrade i sin svåraste stund. - Utblottad, men han tänkte på sin själ. Han var ett Guds barn.
Nu vilar han i frid. Han finns inte mer hos oss.. På hans konto i banken växte pengarna månad för månad, då hans pension betalades ut. Han visste om det. Men han ville inte röra vid pengarna. Nu fick Armén i stället en stor summa pengar till sitt sociala arbete.
- Sådan var han. Så levde han. Så finns han i våra minnen. En hemlös, men ett Guds barn. - Han fann hem till slut. -
"Den som icke tager emot Guds rike såsom ett barn, han kommer aldrig ditin." - Markusevangeliet 10 kap. vers 15

Norrköping den 7 september 2001 (ursprungl. 96-97) Margareta Gustafsson

Fotnoter:Midsommarkransen = En stadsdel i Stockholm utanför tullarna, där Frälsningsarmén driver ett härbärge för hemlösa.
Maria = Akutmottagning för missbrukare beläget på Södermalm i Stockholm, vilket drivs av Stockholms Läns Landsting.
publicerad i ett veckonr av Frälsningsarméns tidning Stridsropet i mars-arpil 1997ˇ

(Baserad på en verklighets-historia)

ATT BYGGA OCH BO UNDER ROMARTIDEN - Förord till Plinius den yngres brev.

"det var bättre förr", tycks många nu för tiden utbrista. Inte bara nyfattiga pensionärer och
bidragstagare, utan också tillsammans med de övriga 9/10-delar av befolkningen som hör till
1990-talets många förlorare. Vi lever inte längre "bara" i 2/3-delssamhället utan tom 9/10-
dels, enligt Odd Engström, minister i den socialdemokratiska regeringen
i en intervju i Månadsjournalen för några månader sedan.

Man kan vidga perspektivet ytterligare och jämföra nutiden med gångna tiders glansperioder
i mänsklighetens historia. - Var det bättre i borgerskapts och operettens Wien under 1800-
talet? Eller i Florens under rennässansen? Och varför inte t o m i faraonernas Egypten eller
Inka- och mayafolkens högkulturella blomstringstid?

Det är som om nutidens människa innerst inne vet och känner att vi inte längre lever i den
bästa av världar - i evolutionismens, positivismens och darwinismens lyckorike! - "Tesen om
det mänskliga framsteget kan inte vetenskapligt verifieras", hävdar sociologen Peter L. Berger
m.fl., apropå medvetande och modernitet, i sin bok "The homeless mind" (Penguin Books
1974).

Låt oss göra en djupdykning till livet under den första kejsartidens romarrike och närmare se
hur de byggde och bodde. Plinius den yngre hette en skicklig försvarsadvokat och hög
ämbetsman, som levde och verkade under det första århundradet e. Kr. Denne Plinius den
yngre har lämnat efter sig en samling brev, som finns översatta av fil. dr. Axel Mattson
(LiberFörlag Stockholm 1983). Framstående bland dessa brev är f.ö. de två breven om
Pompejis undergång.

I ett annat brev beskriver Plinius den yngre ingående sitt lantställe, som han menade var
"enkelt", men välbehagligt. När jag läste detta brev första gången tänkte jag på hur väl man
måste ha levat i detta hus, inte bara Plinius utan hela hans hushåll; inklusive slavar och
frigivna, både till vardags och till fest;och det mycket bättre än t. ex. nutidens många
löneslavar. Lägg också märke till på vilket utsökt sätt huset är byggt efter klimat, väderlek
och naturgeografiska förhållanden samt efter den tidens sociala interaktionsmönster och
ordning som var människor emellan.

Maya
Stockholmstiden fram på 90-talet till 1998
Norrköping 2007

Ekumeniska böner: Gud, hjälpe oss i vår nöd! forts om igen!

Prayer to Dad - might as well be my Mum too




I don' t know what to say

I can' t pray

Why surrender?

Does it lie in my gender?

In my own flesh and blood?

I want dearly to be understood

by someone who cares

someone who doesn' t count my shares

who will take me as I am

in my mess and jam

Those are the words I say to you

I hope you won' t foolish me

I hope you have time too

I hope you will see to me

Give to me a drop of your holy fluid,

your fllesh and your blood

so that I no more be sad

and I will always call you my heavenly Dad.


___________________



Stockholm 970402 - Norrköping 990220


maya