En modern pilgrim

EN MODERN PILGRIM

Han var inte. - Han var ingen. Ingen såg honom. Inte på honom. Inte ens i förbifarten. Ändå vistades han mest ute på gatorna. I gatuvimlet, men ingen lade märke till honom. - Men något märktes. Något för blotta ögat osynligt, men högst påtagligt för sinnena. Var det själva hans existens? Eller det ur vilket hans existens berodde på och var urgrund till?˝ˇ
Han var Ñågon. I gudsförhållandet. För honom var Gud ett kärt och älskat Du. Som han tilltalade. Han var. En Någon. Någon högst personlig. - En särling. - Han var medveten om det. Han hade en gudstro. Just därför. - Också därför att ingen såg honom kunde han vara den han var. Och han fick ha sin tro för sig själv. Han hade inga över sig, som bestämde vad han skulle tycka och tänka.

Han kände sitt egenvärde. Han var någon med självrespekt och integritet. Det hade kostat honom många, långa års kamp. Han hade erfarenhet. Han, med sin beslöjade blick, genomskådade och genomborrade mängden. Både det han såg utåt, alla människorna, och inåt, sitt själv.
Han hörde inte till dem. Inte till mängden. ändå hade han samma behov och samma önskningar som dem. Behov som han fått försaka. Önskningar som inte gått i uppfyllelse. Men han kände sina behov och sina önskningar. - Han hade gått länge. Många, långa år. Han kände det som en befrielse. Så djupt satt hans inre sår att han värderade sin frihet högt. Fortfarande. Han hade fått betala en högt pris för sin frihet. Den blev hans skattgömma, som han månade om. Ändå var han inte, vad man kallar "en sån", en på dekis alltså. Han var en särling, som kunde och hade läst sin Cicero.
I djupet fanns en kärna. En ren och sund kärna. Kärnan i hans själv. En sorts saktmod. Och smärta. Men han led inte. Han nynnade, där han gick fram. "Med jämnmod tages båd' glädje och sorg" var en devis han lärt av de vise och som han gjort till sin egen. Och som han tycktes följa.
I hans beslöjade blick brann en eld. Den tycktes som veken i ljuset. Det lyste i sig själv. Ingen lade märke till det. Ändå påverkade han, genom nåden, sin omgivning. Det spreds en ljus stämning nära honom, vartän han gick fram. Det tycktes bara hända "av sig självt"! Helt naturligt. Men för människor oförklarligt. Det var bara så.
- Ljus och mörker. - Mörker och ljus. Båda tagna var för sig åtskilda, men ändå under ett och detsamma. Detta var hans hemlighet: han kunde se ljus och mörker samtidigt och under ett. Två sidor på samma mynt. - De andra delade upp tillvaron i bitar. För dem var det bara antingen - eller, svart eller vitt.
I innerfickan på sin luggslitna vindjacka hade han sin gamla söndagsskolebibel. Den hade han fått då han fyllt 14 år och gått 10 år i söndagsskola. Bibeln fungerade som hans huvudkudde. Han bar den alltid med sig. Han skulle behöva glasîgon. Men han hade inga. Hans syn hade försämrats de senaste åren.
Vad betydde livet? Ren existens? Han hade haft och hade gott om tid att fundera och meditera. Utrustad med ett förstoringsglas kände han bibliotekens bokhyllor utan och innan. Biblioteken var inte bara värmestugor för honom. Han stannade upp och slog i sin söndagsskolebibel då och då. - På nattbussen. I parken. På härbärget. I garaget
Det hände sig ibland att han drogs till stadens många olika församlingskyrkor. På lördageftermiddagen började helgen för honom. Då var han på orgelkoncert. Då var det ingen entré. - Melodislingor tonade fram i hans sinne. Han hade för en billig penning införskaffat ett munspel för länge sedan. På detta instrument spelade han standardlåtar nere i T-banan, för att få en slant. Så länge tills det kom nån vakt och motade bort honom. - Han gillade jazz. På 60-talet buggade han på Nalen.
Det hände ibland att han stötte på en gammal polare. En av dem var Ludde. Det rådde en speciell slags samhörighet dem emellan, men också något av hänsynslöshet och frän egoism brukade han stöta på "polare" emellan. Därför gick han mest för sig själv. I sin egen värld. - "Ingenting hjälper!", brukade Ludde säga, kort och lakoniskt. Det var Luddes erfarenhet. - "Han är densamme: igår, idag, imorgon." - "Idag hjälper Herren!", brukade han själv då tålmodigt svara. Kanske det gick hem någon gång.˝
Han gick på motorvägen. Det var närmaste vägen. Fast man fick ju inte. Han skulle till Midsommarkransen. Det var bättre på missionens och arméns ställen. Där frågade de inte efter namn och personnummer. På kommunens ställen ställde de en massa frågor och ville man skulle till Maria och ta antabus. Han gillade Midsommarkransen. Där vilade en särskild, fridfull stämning, som passade hans försynthet och sinnesro. Det var mest om vintern han vandrade dit. Man fick vara med på kvällsbön, om man ville och kom dit i tid.
- "Följ min själ!" - Det susade inne i honom, där han vandrade fram. Både ro och oro i hans själv. Detta var de ord han yttrade i sin svåraste stund. - Utblottad, men han tänkte på sin själ. Han var ett Guds barn.
Nu vilar han i frid. Han finns inte mer hos oss.. På hans konto i banken växte pengarna månad för månad, då hans pension betalades ut. Han visste om det. Men han ville inte röra vid pengarna. Nu fick Armén i stället en stor summa pengar till sitt sociala arbete.
- Sådan var han. Så levde han. Så finns han i våra minnen. En hemlös, men ett Guds barn. - Han fann hem till slut. -
"Den som icke tager emot Guds rike såsom ett barn, han kommer aldrig ditin." - Markusevangeliet 10 kap. vers 15

Norrköping den 7 september 2001 (ursprungl. 96-97) Margareta Gustafsson

Fotnoter:Midsommarkransen = En stadsdel i Stockholm utanför tullarna, där Frälsningsarmén driver ett härbärge för hemlösa.
Maria = Akutmottagning för missbrukare beläget på Södermalm i Stockholm, vilket drivs av Stockholms Läns Landsting.
publicerad i ett veckonr av Frälsningsarméns tidning Stridsropet i mars-arpil 1997ˇ

(Baserad på en verklighets-historia)