söndag 28 november 2010
Vakan
livet bemantlas
hemvist åt en obotlig
hemlängtan fryser
puppans talande tystnad
sprängs med bön i full blom
det purpurröda sänker sig
över okända vatten
fridsögonblick stelnar
sökandet far vill - men den som söker får
_____________
maya
Norrköping 3.7.03 - 27.1.04
torsdag 18 november 2010
Vård och vanvård - "Vem ska ta hand om Mamma"
Sägas kan också med tacksamhet över den vård min mor fick i sin sista tid här i detta jordelivet föregående vinter på ett vårdhem här i Norrköping. Och nu tar också Dagens Nyheter upp sättet att kontrollera vården i form av oanmälda besök av kontrollanter. Vi behöver vakna upp o reagera. Ovanstående skrivet som ingress 18 november 2010 till nedanstående rescension.
FRIHETSBERÖVANDE eller VÅRD????
Vem ska ta hand om Mamma?
Rescension av Anna Bäsén: "Vem ska ta hand om Mamma?
- Min dagbok inifrån äldrevården"-
Bokförlaget DN - 2004 - 244 sidor.
Ett samhälle som inte tar hand om sina sjuka och gamla värdigt, med respekt är
inte mänskligt och humant. - Det är ett stående skämt yngre och medelålders emellan
att man inte vill hamna på långvården. Man skrattar cyniskt och uppgivet åt eländet, så
uppfattar moderna människor saken i sin fixering av ungdomen och dess aktiviteter,
(precis som om inte ålderdomen kan utgöra en härlig tid att leva gudabenådat). - En som
tar de gamlas och sjukas problem på allvar är undersköterskan och medicinreportern
Anna Bäsén som walraffade inom äldrevården sommaren 2003 och som nu utkommit
med "Min dagbok inifrån äldrevården": "Vem ska ta hand om Mamma?"
Anna Bäsén rapporterar bl.a. från en geriatrisk klinik, från hemsjukvården, från ett
vårdhem ägt av en börsnoterad vårdjätte samtidigt som hon berättar om svårigheterna med
sin diabetessjuka mor som bollas mellan sjukhus och hemmet, att få någon läkare att ta ett
helhetsansvar och göra en samlad utredning om den gamla.
Anna Bäséns bild av verkligheten för gamla och sjuka, senila och dementa är
kanske inte rättvis representativt helhetsmässigt, men kanske är sann när ekonomiska
lönsamhetskrav och kvantitativ effektivitet får råda. Det värsta exemplet i hennes bok är
från ett privat vårdbolag när det skulle börsintroduceras med påföljande kostnadsjakt och
vanvården och brist på mänsklig värme och omtanke är solklar. Många gamla på
Fridbohemmet som det kallas i boken, var undernärda och levde på svältgränsen. Jag vill
återberätta mera om vad vanvården konkret gäller, för att bryta mot den stolta
okänsligheten och för att göra oss yngre mer ödmjuka samt att det ska bli påtagligt för
läsaren vad vanvården innebär: - att ligga timtals i nerkissade blöjor, att vara utan mat i
16 timmar, att spännas fast i rullstol och säng, att få 1/2 köttbulle till middag, att inte få gå
ut mer än en gång var 3:e månad, att få medicintabletterna söndersmulade i vätska,
tvångsmedicinering; att bara få duscha var fjortonde dag fast man gör på på sig ofta;
Jurdiskt sett råder det anmälningsplikt enligt "Lex Sarah",en anställd är skyldig att
anmäla uppenbara brister i vården, men hon skall göra det inför sina överordnade, sin
närmaste chef. Och tänk då fack och arbetsgivare har inrättat lojalitetsklausuler, som var
fallet på Fridbohemmet i boken, för de anställda. Handlar dessa lagenligt betraktas de som
illojala mot arbetsgivaren och facket är bundet av sitt avtal med arbetsgivaren och kan inte
agera.
Anna Bäsén kommer oxå med en hel del förslag på åtgärder och förändringar inom
äldrevården, så att man kan kontrollera att de gamla och sjuka får den vård som krävs.
Läs denna angelägna bok, bli upprörd och våndas, bli ödmjuk och varm!
Norrköping den 7 september 2004 Margareta Gustafsson
onsdag 10 november 2010
Känd och okänd - ett meditationsexperimenterande i textform - ett möte med Gudamannen och Gudakvinnan!
Känd och okänd - ett möte inifrån.
Jag blev till, men var långt ifrån själv och självtillräcklig. Jag upplevde intigheten, men
också någon annan bredvid. Någon var med mig i detta företag, och var i alla rum, i alla
väderstreck, på alla tider samtidigt. Det var själva centrum och periferi i ett. Jag drömde om
det förlorade paradiset och ville vinna det igen. Paradiset, där alla ting var genomskinliga, klart
lysande och inte som nu tröga och massiva, gråa och trista.
Rum-tiden och det vi kallade intet, det vi inte kunde förnimma med våra känslor
eller med hjärnans förnuft och logik, var fullt av någonting. Någon som kunde se allt och alla
och räkna alla hårstråna på ens huvud och läsa alla ens innersta tankar. Detta var min första
rediga tanke varje ny morgon, en tanke som bara visade på gåtfullheten i min färd mot ett
okänt mål. - Allt och i alla, och jag kände detta med en subtil och hjärtevarm livskänsla.
Gränsen mellan mig och någon fanns i samtliga ting samtidigt, i rum-tiden och dess motsats,
något som jag ibland ville tränga undan. Ett men som irriterade, men som ingav hopp och
jag drömde. Jag fanns i centrum av detta, och jag upplevde mening. Det som jag skenbart
upplevde som tomrum, fastän detta tog tid att lära sig genomskåda och inse. Tom-rummet var
ju ett intet: till brädden och över det och omkring och under det fyllt av detta varande någon.
Någon som var tillfyllest för allt och alla, ett omnipotent. - Och Han ville bli känd, dyrkad och
älskad.
Någon hade ett namn, som aldrig lämnade mina läppar. Någon kunde vara en den eller
det, en hon eller han, allt: en fast klippa med många källsprång som flödande fram till en hel
ocean. Vid flodmynningarna bodde många olika folkslag som vart och ett hade sitt namn för
detta någon. Men upplevelsen och förvandlingen vid mötet med någon innebar ett och
detsamma: hopp och befrielse från fruktan och rädsla.
Vilken lycka att ha någon som välkomnar en i tillvaron och ger goda råd och gör
kraftgärningar varje dag. Utan detta någon kunde jag intet. Intet kunde bli till och existera. Om
man frågar vem som helst om detta någon och dess betydelse får man ett svävande och vagt
svar. - Så fördolt sitter insikten. Men alla skapade väsen har denna insikt innerst inne
outtalat. En i min familj förnekar detta stora någon, andra är likgiltiga, någon lovprisar men har
stenhjärta, en annan åter kan i bön vända förtvivlan till hopp och stilla förundran, en sällsam
lyckokänsla. Att varje dag, varje stund få upprepa detta någons namn medan man samtidigt
sköter sina sysslor, ger en djup mening åt detta liv.
Jag kallar detta någon Herren Gud. Det kan lika gärna vara en Hon, Magna Mater,
den stora jordagudinnan eller Maria Himladrottningen, som fyller hela tillvaron båda inom och
utom just denna, den fysiska världens gränser. Hon och Han ensam tillfaller godheten och
skönheten i alla ting och i alla väsen. Lycklig den som ser detta någon, kanske i spektrat av
hur solljuset faller på det späda, knoppande lövverket en ljus vårmorgon eller i den varma
höstglöden, då man skördar frukterna av det man sått. Säll är den som har insikt och ber till
detta någon, och åkallar detta sitt gudsnamn, - även då han eller hon har det svårt. Särskilt
då. Då blir hon välsignad och Gud ser till henne och hennes väl.
Låt oss be för varandra och lysa frid:
Herren bevarar dig och välsignar dig
Herren vänder sitt ansikte till dig
Herren låter sitt ljus lysa över dig på din väg
Herren välsignar din utgång och din ingång
från nu och all-tid!
Amen.
______________________________________________
Norrköping söndag 10 november 2002
Margareta Gustafsson
fredag 5 november 2010
Suckan till vardags - BÖN OM HJÄLP
Om Du vill, Gud, kan Du lära mej se Din väg i mitt liv!
Upplys mej och värm mej med Ditt levande ljus.
Om jag är ur stånd att själv tro och tro på Din väg i mitt eget liv,
visa mej då Din väg i andras liv!
Gör mej till ett verksamt medel för att underlätta livet för andra.
Tack, Gud, för ljuset och värmen som Du dagligen
och om natten omsluter mej med.
Lär mej mogna utan rädsla!
Hjälp mej bidra till att lätta andras bördor och
bära mina egna med glädje!
Din tillgivne! Amen.
Margareta
Norrköping 6 januari - Trettondag Jul 2004
Skrivet av Margareta "Maya" Gustafsson
och hittat i pappershög på skrivbordet och skrivit in på min iMac 2/6-09