Känd och okänd - ett möte inifrån.
Jag blev till, men var långt ifrån själv och självtillräcklig. Jag upplevde intigheten, men
också någon annan bredvid. Någon var med mig i detta företag, och var i alla rum, i alla
väderstreck, på alla tider samtidigt. Det var själva centrum och periferi i ett. Jag drömde om
det förlorade paradiset och ville vinna det igen. Paradiset, där alla ting var genomskinliga, klart
lysande och inte som nu tröga och massiva, gråa och trista.
Rum-tiden och det vi kallade intet, det vi inte kunde förnimma med våra känslor
eller med hjärnans förnuft och logik, var fullt av någonting. Någon som kunde se allt och alla
och räkna alla hårstråna på ens huvud och läsa alla ens innersta tankar. Detta var min första
rediga tanke varje ny morgon, en tanke som bara visade på gåtfullheten i min färd mot ett
okänt mål. - Allt och i alla, och jag kände detta med en subtil och hjärtevarm livskänsla.
Gränsen mellan mig och någon fanns i samtliga ting samtidigt, i rum-tiden och dess motsats,
något som jag ibland ville tränga undan. Ett men som irriterade, men som ingav hopp och
jag drömde. Jag fanns i centrum av detta, och jag upplevde mening. Det som jag skenbart
upplevde som tomrum, fastän detta tog tid att lära sig genomskåda och inse. Tom-rummet var
ju ett intet: till brädden och över det och omkring och under det fyllt av detta varande någon.
Någon som var tillfyllest för allt och alla, ett omnipotent. - Och Han ville bli känd, dyrkad och
älskad.
Någon hade ett namn, som aldrig lämnade mina läppar. Någon kunde vara en den eller
det, en hon eller han, allt: en fast klippa med många källsprång som flödande fram till en hel
ocean. Vid flodmynningarna bodde många olika folkslag som vart och ett hade sitt namn för
detta någon. Men upplevelsen och förvandlingen vid mötet med någon innebar ett och
detsamma: hopp och befrielse från fruktan och rädsla.
Vilken lycka att ha någon som välkomnar en i tillvaron och ger goda råd och gör
kraftgärningar varje dag. Utan detta någon kunde jag intet. Intet kunde bli till och existera. Om
man frågar vem som helst om detta någon och dess betydelse får man ett svävande och vagt
svar. - Så fördolt sitter insikten. Men alla skapade väsen har denna insikt innerst inne
outtalat. En i min familj förnekar detta stora någon, andra är likgiltiga, någon lovprisar men har
stenhjärta, en annan åter kan i bön vända förtvivlan till hopp och stilla förundran, en sällsam
lyckokänsla. Att varje dag, varje stund få upprepa detta någons namn medan man samtidigt
sköter sina sysslor, ger en djup mening åt detta liv.
Jag kallar detta någon Herren Gud. Det kan lika gärna vara en Hon, Magna Mater,
den stora jordagudinnan eller Maria Himladrottningen, som fyller hela tillvaron båda inom och
utom just denna, den fysiska världens gränser. Hon och Han ensam tillfaller godheten och
skönheten i alla ting och i alla väsen. Lycklig den som ser detta någon, kanske i spektrat av
hur solljuset faller på det späda, knoppande lövverket en ljus vårmorgon eller i den varma
höstglöden, då man skördar frukterna av det man sått. Säll är den som har insikt och ber till
detta någon, och åkallar detta sitt gudsnamn, - även då han eller hon har det svårt. Särskilt
då. Då blir hon välsignad och Gud ser till henne och hennes väl.
Låt oss be för varandra och lysa frid:
Herren bevarar dig och välsignar dig
Herren vänder sitt ansikte till dig
Herren låter sitt ljus lysa över dig på din väg
Herren välsignar din utgång och din ingång
från nu och all-tid!
Amen.
______________________________________________
Norrköping söndag 10 november 2002
Margareta Gustafsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar