torsdag 10 februari 2011

Den androgyna människan? Är hon ett ideal - ett led i självförverkligandet?

Om att komma till skott har jag försökt i nedanstående rader om manligt och kvinnligt inspirerad av konstnären Stefan Telemans två senaste bloggar på sin bloggplats "med mera", som handlar om uppfattar jag hur modevärlden är med på att befästa de rikas lyxkonsumtion av t.ex. lyxbilar, en konsumtion som som är med på att klara av Västvärldens hegemoni nationalekonomiskt.- Men frågan är: lever inte lyxbilskonsumtionen på lånade pengar och undergräver Västs särställning? --- Men nu till mitt eget ämne:

Hur vila och förberedelse omsätts till aktivitet om manligt och kvinnligt!
Hela livet som skola! Om passiv aktivitet, om aktiv passivitet!

Blanda yin och yang, aktivitet och vila i rörelse och stillastående men inte hur som hellst utan med ett väl avvägt omdöme, som man tillgodoser sig själv med först hjälpt i sin uppväxt och så genom de skolor man får gå i som blivande vuxen och som man skall klara hela livet med meddelst!


Hur går det med de invanda, segregerande könsrollerna! Vi som var unga på 60-70-talet talade om den framtida androgyna människan: den människan som hade bejakat, oavsett om man var man eller kvinna hade bejakat både sin manliga och kvinnliga sida i sin personlighet. Vi i Sverige vill gärna framstå som föregångare för ett ideal där kvinnan fått spela andra fiol sedan länge, men inte nu längre, uppmärksammad av Satres vän Simon de Beauvoir, som skrev sin epokgörande "Den andra könet". Hon hävdade där att "man föds inte till kvinna, man blir det"... Hon menade att samhället påverkar oss med sin inlärning i skola och senare implementeras dessa traditionella val i det yrke vi lär oss. Men männen är inte sena att ta efter: jag lägger märke till nu när mina syskonbarn börjar få små bebisar hur ivriga papporna är att ta en rejäl pappaledighet och hur de förverkligar vad våra pappor och män inte kunnat: att ta hand om sina barn och nu när de fysiska ansträngande bitarna av jobbet inte tilltalar oss längre hur de nya papporna är stolta av sin roll.

Tillbaka till androgyniteten som motarbetas av alla sociala medierna som vi är så stolta över att de lär oss vara sociala, men kvinnan markeras där som mer eller mindre "våp" och hur går det för de tonåringar och 20-åringar som inte kan eller vill plugga... de får ett traditionsbundet jobbval. Jag vill slå ett slag för att gångna tiders pluggskola var bra när det gällde att pränta in hugade elever det klassiska grekiska bildningsidealet, Jag tror lite på att Platon talade om androgynitet för mer än 2 000 år sedan och som framstår som tidernas största filosof. Det krävs mer av politikerna än utbildningsinsatser, vi bör ifrågasätta vad det är i innehållet i utbildningen som konserverar gamla mönster. Vad mera är vi får ifrågasätta lärarna som förebilder på daghem, skola, högskola. VI får se oss om efter potenta politiker som kan införskaffa utbildningsinsatser för en androgyn människa samt försöker trevande hjälpa unga till en ny socialitet. Det räcker inte med att kvinnor slussas över i genusforskningens snårskog. När det gäller det rent psykologiska så måste kvinnor och män över lag lära sig att omsätta sin energi inte i agressivitet och våld utan i positiv energi och i aktivitetslusta..Den generella frågan är: vad gör vi av med all vår energi, hur omsätter vi vår energi i social handling? VI behöver människor som går före och lär oss omsätta oss själva i "social action".

Simone Weil skriver, tror jag något om att prästerna slutade vara vardagsmänniskornas vägvisare i livet på 1700-talet då upplysningstiden nådde Västeuropa och då vetenskapsmännen, filosoferna och forskarna blev våra vägvisare, men nu har vägvisarna försvunnit. De har blivit statistiker och empiriker, där man bollar med siffror och procenttal, kvar är diktarna och skalderna från förr når oss fortfarande de få individer som förmår att ta lärdom av de gamla skalderna och genierna från gångna sekel. Diktarmaterialet är fortfarande levande för dem som förmår inhämta stoffet och smälta det och omsätta det till nutidens ideal. T.ex. tänker jag på det epos som den nu för tidigt bortgångne Göran Tunström jobbade med då han gick bort, nämligen "Försök med ett århundrade".

Margareta Maya Gustafsson
Norrköping den 10 februari 2011

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar