För många år sedan, då jag var 16 år gammal, arbetade jag en sommar i stadsdelen Upper
Clapton i östra London på ett av Fräslningsarméns inackorderingshem för flickor. I närheten fanns också
Frälsningsarméns stora sjukhus "Mother' s hospital" och armékåren Upper Clapton med dess stora,
pampiga lokal, som emellertid i sekulariseringens fotspår och därmed svårigheter att locka folk till
gudtjänster hade blivit för stor. - Flickhemmet, som jag kom att jobba på under sommaren, ett hospits,
sorterade under Frälsningsarméns kvinnliga sociala arbete. Flickorna, som var jämnåriga med mig, var i
tonåren ("Mods- resp. Rockers-modet var aktuellt då under tidig Beatle' s tid) och hade sin bostad på
hemmet, men arbetade ute i samhället. På hemmet bodde även många kvinnliga officerare som arbetade
för Frälsningsarméns socialtjänst.
Där lärde jag känna en kvinnlig frälsningsofficer, överste Julia Tickner. Hon kom genom sitt sätt att vara
och arbeta att påverka mig en hel del under lång tid framöver. Jag fick följa med henne på några
inspektionsresor, bland annat till Guildford, där Armén hade ett ålderdomshem för kvinnor. Jag var då
soldat i Armén och bar under dessa resor min svenska strängmusikantuniform. F ö verkade jag bl.a. som
söndagsskolelärare på kåren i Stoke Newington, en stadsdel med många barnrika invandrarfamiljer, på
min lediga tid på flickhemmet och deltog i friluftsmöten och gudtjänster.
Jag fick också följa med överste Tickner till en stor social institution i London, Hope Town, som
uppfördes kring sekelskiftet 1900 och åren därefter blev en fristad för hemlösa och prostituterade. Nu hade
dessa kvinnor blivit gamla och bodde kvar i huset. De betraktade Hope Town som sitt enda hem.
Vid den här tiden var jag, mina fyra bröder och min lillasyster bosatta i Kristinehamn, där mina
föräldrar var kårledare. Vi bodde i kårens hus, ett numera kulturminnesmärkt hus, som mest av allt liknade
ett stort och imponerande leksaksfort.
Två år senare, år 1966, då jag var 18 år gammal, fick jag åter en möjlighet att arbeta i England för
Frälsningsarmén, då tre månader under sommaren, innan jag började studera sociologi vid Lunds
universitet. Den här gången gällde det ett barnhem, "Marschfield", som Armén drev i Southport, en stad
med stor segelhamn, norr om Wales, inte långt från Liverpool. "Den vita staden" som jag kallar den, pga
färgen på dess mest främträdande byggnader utmed strandpromenaden. Och på inbjudan av överste
Tickner, som nu var ansvarig för Arméns kvinnliga sociala arbete i Skottland, fick jag möjlighet att resa till
Edinburgh för att på nära håll betrakta arbetet på ett mödrahem och flera andra sociala institutioner. - Nu
så här nästan 35 år efteråt är det värt att påpeka om just mödrahemmen, att de tillhör en epok inom både
Frälsningsarméns och filantropins historia. Mödrahemmen fanns ju innan p-pillret kom att revolutionera
situationen för många kvinnor världen över samt också förhållandet mellan kvinnor och män. Dessa
mödrahem fungerade så att en kvinna, som blev gravid utan att vara gift t. ex., kunde komma till dessa
hem, föda sitt barn för att sedan efter de att de lämnat bort barnet kunde resa hem till sin hemort och
kanske t o m säga att de varit på semester ett tag, för att dölja företaget. - Jag imponerades
emellertid mycket av det gedigna arbete som Frälsningsarméns folk utförde och gladdes över att få se
Arméns socialtjänst på nära håll i England och Skottland.
Själv valde jag att, efter dessa personliga och avgörande erfarenheter, utbilda mig till sociolog
samtidigt som jag bedrev forskarutbildning och under ett par år fungerade som universitetslärare i sociologi.
Det jag ville veta och var nyfiken på, när jag bestämt mig för sociologisk utbildning, var den samhälleliga
bakgrunden till människors fattigdom och sociala problem, vilka befunnits mer eller mindre konstanta
genom hela den moderna civilisationens historia, men blivit särskilt akuta i England under tidig
industrialisering, då William Booth grundade "Kristna Missionen", sedermera Frälsningsarmén, som nu
under mer än ett sekel vuxit sig till en världsomspännande, kristen rörelse. Mitt studie- och därmed
yrkesval var alltså intimt förknippat med mina erfarenheter av Frälsningsarméns arbete från det jag växte
upp. Mitt yrkes- och studieval präglades av 1968-generationens, 40-talisternas, sätt att se på samhället.
Min då, som jag nu anser omogna syn på Frälsningsarmén var den att den tjänade som "städgumma" för
samhällets fattiga och gick statens ärenden. Det gällde att hålla de fattiga och underpreviligierade i schack
och fogliga. Jag ville ändra om i samhället och avskaffa fattigdomen. Därför valde jag att studera samhället
teoretiskt för att analysera dess struktur och funktionssätt för att få reda på hur man skulle förändra.
Nu, i mogen ålder, stannar jag upp för eftertanke och finner, att jag nästan står på samma punkt
som då jag efter de båda sommarferiernas arbete inom Frälsningsarméns socialtjänst i England påbörjade
mina universitetsstudier, fastän dock många erfarenheter och insikter rikare förhoppningsvis. Ett bibelord
slår mig nu, där Jesus själv säger till sina lärjungar, då de förebrår honom för att en kvinna kommer fram till
honom och smörjer hans fötter med dyrbar nardus-balsam, köpt för pengar, som i stället kunde gått till de
fattiga: "De fattiga har ni alltid bland er, men mig har ni inte alltid." (Joh. 12:8; jmf också med Mark. 14:7). Detta är och kan innebära inkörsporten till kärleken till nästan. - Jag menar nu i mogen ålder att nästkärleken kan drivas för långt och bli en ytlig
nyttighetslära, en ren materialism om den inte får bottna i kontemplationen, i bönen.
Detta bör Fräslningsarméns folk tänka på, i synnerhet som, åtminstone i Sverige det andliga arbetet är
organisatoriskt och institutionellt skillt från det sociala. Men Armén behövs idag, just därför att i dess artiklar
grundas det sociala arbetet i försöket leva upp till kärlekens målsättning; vilket jag nu efter alla dessa år som gått sedan ungdomens strapatser ser som kärleken till allt levande.
Genom Frälsningsarméns arbete har många människor med
exempelvis missbruksproblem eller problem med att inte vara accepterade i samhället utan med s k
avvikande beteende blivit återupprättade.
"Frälsningsarmén är den enda armé vi behöver...", just så löd ropen bland folkmassorna då det dök upp
frälsningssoldater i full uniform i folkvimlets glädjeyra på Kungsgatan i Stockholm efter andra världskrigets slut. Och detta gäller än idag!
Tack Frälsningsarmén i Sverige för att jag fick arbeta som skribent och illustratör på Stridsropet och i William under mina första 14 år som förtidspensionerad och på så sätt känna att jag behövdes och kunna göra en arbetsinsats som både utvecklade mej och attraherade min livvsstil samt gjorda nytta för Frälsningsarmén!
Margareta Gustafsson
Stockholm november 1993
Norrköping 000730 - 030415 - 110128
(Omarbetad artikel som i ursprungligt skick publicerades i "Stridsropet" i nov. år 1993.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar