Så giuck det till på Psyket 1978 - var det bättre förr med psykvården? Både Ja och Nej!

En dag på Södersjukhuset psyke som dagpatient januari-juni 1978:

Den djupa psykos jag drivit ned i genom deltagande i en New Age-kurs över nyår 1978 blev bra igen på en månad och bodde hemma därefter men vistades som dagpatient mellan kl 8 - 16 på avdelningen, en öppen psykvårdsmottagning på Södersjukhuset. Här är mitt dagsschema:
vid 7.30 samling på avdelningen och hade kul i rökrummet ibland promenad bland alla kolonistugor i Tantolundens berg med någon sjuk socialarbetare.
Frukost på avdelningen och sedan upp till översta våningen där sjukgymnasten tog emot oss för avslappningsövningar och gymnastik. Ibland somnade jag av dessa avslappningsövningar och ledde själv övningen Doktor Kropp jag lärt i terapisammanhang. Som god vän under denna tid fick jag en ny bekantskap, en läkare som var patient, som lärde mej psykvårdssnacket och kunde tala om diagnos för olika tillstånd. Denne fick sovmornar och skötarna kom med frukostbricka in på hans rum vid 10-tiden, så snacka om att vara previligierad. Jag kom att ta kontakt med en terapeut på stan, som senare kom att bli min ordinarie doktor men jag fick inte gå privat hos en terapeut vilket emellertid denna läkarpatient fick. Han fick gå hos Craaford, samtidigt som han var inlagd.

På översta våningen låg också arbetsterapin där jag vid 9.30 till 12-tiden satt och vävde trasmatta i regnbågens färger . Då, vid 12-tiden gick jag ner på avdelningen och intog lunch och så rökrummet för en stunds social samvaro. Sedan promenad till Eriksdalsbadet där jag simmade en halvtimme och gick tillbaka till SÖS där jag satte mej i biblioteket och lyssnade på klassisk musik på skivor jag själv valt ut... lyssnade i hörlurar sedan gick jag upp på avdelningen vid 16-tiden och intog middag och sedan hem till Bergsunds Strand där mitt hem låg i Frälsningsarméns hus, där Frälsis 4:e kår låg. Då umgicks jag med mina vänner på kvällarna och också gick på gymnasiekurs i skapande dramatik och danskurs ibland någon kväll i veckan på något studieförbund. Tyvärr så ordinerade överläkaren dr Lojowicz och doktor Herman Dreier Hibernal och jag var under en tid uppe i 600 mg per dygn, det var inte alls bra men jag kunde sköta mitt egenhändigt uppsatta dagsschema.

Summa summarum om denna tid: det var fint med en så strukturerad tid med skapande aktiviteter och att röra på kroppen. Men vad som hände sedan, då jag inte klarade att gå tillbaka till jobbet som forskningsassistent hos Bertil Gardell, Jonas Gardells pappa, inte ens en gång på halvtid som var den arbetstid jag hade då jag kom in på avdelning, så jag blev dumpad på Långbro men det är en annan historia.

ATT LÄRA AV HISTORIEN - text från 90-talet i repris!

Nedanstående är punktions- och bokstavsgrannlaga avskrift av en samhällsideologisk text jag skrev nån gång 1993-94, som jag nu har tagit fram men som kanske luktar lite damm men icke desto mindre nog har sin poäng. Här kommer min text:


"""""""""ATT LÄRA AV HISTORIEN.


Vi kan visst lära oss av historien, särskilt nu när världen står inför hotet av industrisamhällets kollaps. Precis som den gamla samhällsordningen, jordbrukarsamhället, bröts sönder under 1700- och 1800-talen och ersattes av just industrisamhället, byggt på tre produktionsfaktorer: råvaror, arbete och kapital. Informationssamhället står inför dörren och innebär en mental snarare än en teknologisk förändring.

Detta med anledning av inlägg på SvD:s ledarsida, nu senast den 4/9 av fil.kand Rutger Palmstierna, vilket reagerat på ett brev från Svenska Kyrkans biskopar om rättfärdighet och moral i global ekonomi, stadfäst av Biskopsmötet 1993.


I tider av förändring möts det nya och det gamla, historien ses i ett nytt ljus. Nya identiteter skapas i det mötet. Men Sveriges biskopar vill rädda det som räddas kan. Kristendomens stora tragedi är att den separerade "kyrkan" från "världen", troslivets område från vetandets, det sakrala från det profana. Därför stöter det på patrull så snart kyrkans män uttalar sig i världsliga frågor. Brevet från Sveriges biskopar kan ses som utslag av den från ett antal år sedan gamla tanken på en ny ekonomisk världsordning och global medvetenhet, vilken kommit i skymundan sedan socialismen visat sig vara en felaktig samhällsväg att beträda. Socialismens tankegods lever dock kvar och är inspirerat av den kristna barmhärtighetsmoral det gamla patriarkala jordbrukarsamhället vilade på, en moral som Sveriges biskopar ger uttryck för i sitt brev. Denna moral är f ö en av grundpelarna för den moderna välfärdsstaten, ett samhällssystem som alltmera kommit att ifrågasättas, då det bygger på tanken om ett ojämlikt förhållande mellan människor, nämligen mellan förmånsgivare och förmånstagare, mellan stat och arbetsgivare å ena sidan och understödstagare och löntagare å den andra sidan. Denna världsbild måste förändras och biskoparnas brev anger ingen lösning på denna för både rika och fattiga länder så grundläggande fråga.

Ad fontes - till källorna - tycks biskoparna utbrista och letar i historiens skattkammare. Detta kan vara nyttigt för att finna gamla lösningar på nya problem. Som lösning på problemen med de fattigas monetära skuld till de rika länderna och de senares samvetsskuld till de förra, anger de skuldavskrivning och fasthållande av enprocentsmålet för svenskt bistånd. Förhoppningsvis avser de inte bara "att betala sig fri", utan också en mentalitetsförändring.


Biskoparna bör inrikta sig på sitt eget område, religionens, blicka både inåt och utåt för att finna lösningen på sina problem, nämligen hur dagens globala människor som lever i en mångkulturell värld, skall kunna förverkliga sig själva och sitt öde, finna förtroende för de eviga värdena, finna Gud. Gud är kanske inte god, men Gud är gott! Skapelsen, bunden av former, av tid och rum, av kulturella och individuella skillnader, är ofullkomlig, men dock en spegelbild av den gudomliga närvaron, ett kosmos vars jämvikt måste återställas för att finna nya former för mänskligt liv. På så sätt kan både tradition och framtid mötas!

Margareta Gustafsson
fil.kand. Stockholm""""""

"Är bilen nödvändig?"- Min refräng från december 2009

Denna "lilla refräng" skrevs som ett tidstypiskt tecken i december 2009, då braskande rubriker i medierna sköljde över oss om neddragningar och sammanslagningar inom bilindustrin globalt sett. Har vi lärt oss något av bilindustrins kris?

- har vi tagit kritiken ad notam eller lever vi som om inget hänt mitt i allt vårt överflöd. Och vad är det i våra livsvanor som förändras? ..... vem kan skåda förändringarna i vår ekonomi som effekt av förändrade levnadsvanor?

LÄS MIN INDIGNERADE ARTIKEL FRÅN 8 DECEMBER 2009 OM BILEN, OCH BILISMEN??!!

Jag citerar idag 4 mars 2011 mej själv från december 2009:

""""ÄR BILEN NÖDVÄNDIG?

Vad är det för värld vi lever i? Samtidigt som nyhetsmedierna portionerar dagligen nyheter om Väst-världens kris i bilindustrin, får vi också veta att merpartens av jordens befolkning lever utan tillgång till rent vatten och lever med sanitärt oacceptabelt. Situationen och dualiteten mellan den rika och fattiga världen blir mera iögonfallande när den konkursdrabbade bilindustrin, på grund att hitintills vanligtvis köpstarka där bilen har ingått som en nödvändig vara inte längre byter bil och köper nytt,... ja, denna industri lever nu en osäker tillvaro. Bilindustrin har varit inne i koncentrationssvängen under flera decennier och denna utveckling fortsätter. De statliga regeringarna har inte kunnat och velat? hejda denna utveckling trots ledda av politiker som enligt retoriken velat satsa på gemensamma färdmedel. Frågan är om inte sådana uppköp leder till skarpare motsättningar i världen? En fråga kan vara om tillverkningen av miljöbilar gynnas? Men koncentrationen av de monetära medlen koncentreras ännu mer? Min fråga och hypotes är: Hur mycket av vårt välstånd i Väst beror på att våra ekonomiska system har byggts upp kring tillverkningen av fortskaffningsmedel, där bilen har för gemene man i Väst kommit att ingå som nödvändig i den dagliga livsföringen och ekonomiskt har bilen blivit en stark bärare av vårt ekonomiska system. Min argumentering här i denna text leder till frågan: hur minska beroendet av bilen? En svar kan vara folkupplysning och att kommunala politiker backas upp att satsa på gemensamma sociala åtgärder i sina hemkommuner. Kanske att man inte kan tro på en förändring nerifrån, men det händer att så sker. Hur mycket kan de politiska "över-strukturerna" de centrala regeringarna och Bryssel göra? Enligt min mening är dessa försvagade i att påverka krisen, i och med att ekonomiernas fungerande bl.a. i stort beror på miljontals beslut på mikronivå. Min diskussion här utmynnar i det faktum, som många av oss i Väst vet och känner på sig, men som vi försummar, nämligen att vi alla till vardags måste .lära oss att leva enklare.

Det som sköljer över oss i Väst är vår alltför bekväma tillvaro som den ena nyheten efter den andra visar på att den varuproduktion våra ekonomiska system bygger har kommit att förtunna inte bara vår hälsa utan också våra samhällen, våran natur och vår urbana miljö och hur vi ä'r lamslagna i att göra nåt för vår hälsa, vår miljö utan också tänka på i vår globala tid att bygga upp hälsosamma marknader i andra delar av världen vars inköp och ekonomisk-fungerande marknader vi i Väst är beroende av.

Med detta inlägg vill jag bidra med en diskussion av omställningar och förändringar i levnadsvanor som vi gemene man upplever.

Margareta Gustafsson

Norrköping 8/12-09"""""