Broccoligratin m smält smör, kokt potatis och en sallad - det gröna tipset . vegetarisk husmanskost
Här hemma äter vi nog en 3-4 gröna middagar i veckan, T.ex. spenat i pannan 350 gram för 2 personer med 1/2 buljongtärning och salt o peppar och en hackad lök och lite småskuren vitlök i spenaten, som får småputtra medan potatisen kokar med täcke av riven ost, 1 1/2 dl -2 dl som läggs ovanpå spenaten någon minut före serveringen och så en sallad och kokt potatis.
Men nu vill jag presentera en broccoligratin gjord på förvällda bitar av broccoli, stammen går bra att skära i centimetertjocka bitar och dessa broiccolibitar får förvällas i kokande vatten i 3 minuter cirka och när det runnit av vattnet i ett durkslag så lägger man det i botten i en lagom stor, smord form och så gör man ett täcke av 100 gram naturelle keso, 1 ägg och så 1 1/2 till 2 dl riven ost blandas och läggs på ett litet lager ovanpå broccolin och så in i 175-200 graders ugnsvärme och på spisen smälter man lite smör i en panna och serverar gratängen efter 20-25 minuter i ugnen samtidigt som man gör det smälta smöret för sig och kokar potatis i en annan gryta.
Och så kan man varva middarna o variera med morotspaté, rödbetsgryta, purjolöksgratäng, men det tar vi en annan gång. Smaklig spis!
torsdag 26 augusti 2010
tisdag 24 augusti 2010
Utdrag ur blivande bok: "Icke för ty, men alltså emedan"
Det var något egendomligt med vårsolen, vårens ljus och den klara, rena luften, ett tryck
som efter en åsk-skur.
Jag simmade rytmiskt och rakt. Det tycktes mig enkelt egentligen. Vägen syntes bara gå
rakt fram genom vattnet. Enbart min egen väg. Denna bildade med horisontens lätt böjda linje ett
svängt T-kors, som ett ankare. Horisontens böjda linje formade sig med och en himmelsvalvet till en
sfär. Himmelssfären som formade sig med vattenmassorna runt mig tycktes stå i harmoni med
T-korset.
Jag fäste blicken på den klarlysande stjärnan. Jag såg alltsomoftast på den. Den lyste
rosmaringyllengul med en ring av lysande eldslågor runt sig. Mitt univers började ta form. Jag kände
hur pulsen inom mig ökade påtagligt och jag blev varm ända ut i fingerspetsarna.
Jag tänkte i ljus, färg och bilder. Det var Ordet för mig. Logos, som sökte förening
mellan ande och materia. Som betydde något varaktigt och rikt. Bilderna talade till mig, som
upplösning av partiella bilder i en stor totalbild. Bilden jag såg strax ovanför himmelshorisonten rakt
framför mig hade sin parallell inom mig. Något högst påtagligt och sinnligt. Det var den stjärnan. Som
toppen på T-korset och som en kristallpunkt på himlasfären såg jag stjärnan. Det var den. Något
mycket magiskt vilade på denna stjärna.
Det blev en konstig och kvav känsla i luften att andas i. Blixtar. Solen förmörkades. Himlen
blev allt gråare och mer gråtjocka. Ljungande eldssken lyste upp himlen och det skummande,
brännande heta vattnet. En blågrå rök som doftade av fuktig och salt växtlighet bolmade sig över
mig. Jag slungades med i de höga vågkammarna och de djupa vågdalarna. Allt var pissgrönt vatten.
Jag höll mig flytande. Som tur var hade jag gummidräkten. Jag slet och kämpade för att komma i
gummibåten, som var min säkraste plats.
Över mig vatten. Under mig vatten. På alla sidor vatten, vilket kändes som eld. Jag
slungades än åt vänster, än åt höger. Jag slungades upp, kastades ned och blinkade förtvivlat för att
hinna se något och reagera. Det var skum överallt. Då kände jag något fast. Krampaktigt grep jag tag
i det hårda vad det nu var. Jag kunde inte se. Vattnet måste vara förorenat.
Den förmörkade solen hade en ring av ljust orange sken runt sig. Jag såg ett ansikte med
klarblå ögon och lockigt hår av koppar. - "Inte se! Inte se mig!, var allt jag hörde.Så minns jag inte
mer mer än att jag vaknade liggande krum i gummibåtens botten. Gossarna i följebåten ropade tätt
intill: "Bästa vägen är sjövägen". Ljudet av deras röster hördes gällt och stumt. Det liknade inte mitt
eget ljud. Eller mina olika ljudformationer. Jag sjöng, gnolade, visslade och gick upp i falsett. Jag
lyckades med både ett högt diskantljud och ett lågt i basregisret på samma gång. Ett minne från
gångna tider dök upp då. Jag blev glad. Jag försökte härma sirenerna. Gossarna i följebåten var av
en annan sort. Deras kroppar var runda och knubbiga. Starka armar som jag hade de dock. De hade
halat in livlinan i vars ände de fäst en livboj. Det var den jag hållit fast vid. Min glädje fanns bara där,
var intuitiv och spontan, jag tänkte inte då.
som efter en åsk-skur.
Jag simmade rytmiskt och rakt. Det tycktes mig enkelt egentligen. Vägen syntes bara gå
rakt fram genom vattnet. Enbart min egen väg. Denna bildade med horisontens lätt böjda linje ett
svängt T-kors, som ett ankare. Horisontens böjda linje formade sig med och en himmelsvalvet till en
sfär. Himmelssfären som formade sig med vattenmassorna runt mig tycktes stå i harmoni med
T-korset.
Jag fäste blicken på den klarlysande stjärnan. Jag såg alltsomoftast på den. Den lyste
rosmaringyllengul med en ring av lysande eldslågor runt sig. Mitt univers började ta form. Jag kände
hur pulsen inom mig ökade påtagligt och jag blev varm ända ut i fingerspetsarna.
Jag tänkte i ljus, färg och bilder. Det var Ordet för mig. Logos, som sökte förening
mellan ande och materia. Som betydde något varaktigt och rikt. Bilderna talade till mig, som
upplösning av partiella bilder i en stor totalbild. Bilden jag såg strax ovanför himmelshorisonten rakt
framför mig hade sin parallell inom mig. Något högst påtagligt och sinnligt. Det var den stjärnan. Som
toppen på T-korset och som en kristallpunkt på himlasfären såg jag stjärnan. Det var den. Något
mycket magiskt vilade på denna stjärna.
Det blev en konstig och kvav känsla i luften att andas i. Blixtar. Solen förmörkades. Himlen
blev allt gråare och mer gråtjocka. Ljungande eldssken lyste upp himlen och det skummande,
brännande heta vattnet. En blågrå rök som doftade av fuktig och salt växtlighet bolmade sig över
mig. Jag slungades med i de höga vågkammarna och de djupa vågdalarna. Allt var pissgrönt vatten.
Jag höll mig flytande. Som tur var hade jag gummidräkten. Jag slet och kämpade för att komma i
gummibåten, som var min säkraste plats.
Över mig vatten. Under mig vatten. På alla sidor vatten, vilket kändes som eld. Jag
slungades än åt vänster, än åt höger. Jag slungades upp, kastades ned och blinkade förtvivlat för att
hinna se något och reagera. Det var skum överallt. Då kände jag något fast. Krampaktigt grep jag tag
i det hårda vad det nu var. Jag kunde inte se. Vattnet måste vara förorenat.
Den förmörkade solen hade en ring av ljust orange sken runt sig. Jag såg ett ansikte med
klarblå ögon och lockigt hår av koppar. - "Inte se! Inte se mig!, var allt jag hörde.Så minns jag inte
mer mer än att jag vaknade liggande krum i gummibåtens botten. Gossarna i följebåten ropade tätt
intill: "Bästa vägen är sjövägen". Ljudet av deras röster hördes gällt och stumt. Det liknade inte mitt
eget ljud. Eller mina olika ljudformationer. Jag sjöng, gnolade, visslade och gick upp i falsett. Jag
lyckades med både ett högt diskantljud och ett lågt i basregisret på samma gång. Ett minne från
gångna tider dök upp då. Jag blev glad. Jag försökte härma sirenerna. Gossarna i följebåten var av
en annan sort. Deras kroppar var runda och knubbiga. Starka armar som jag hade de dock. De hade
halat in livlinan i vars ände de fäst en livboj. Det var den jag hållit fast vid. Min glädje fanns bara där,
var intuitiv och spontan, jag tänkte inte då.
onsdag 11 augusti 2010
Om vad Kurt Almqvist betytt vid sidan av alla Frälsistanter i barnaåren
Ur det som blivit till en serie, mött män i vuxen ålder som betytt mycket men Frälsiskvinnor, pensionerade kvinnliga officerare i Frälsis och söndagsskolelärare och ibland s k slumsystrar blev redan tidigt mina förebilder, men nu skall denna text handla om en man som betytt mycket i min medelålder påverkar mej fortsatt att studera hans böcker närmare.
Kurt Almqvist som föddes 1912 och gift med Tilsi sedan 1958 och har bakom sig ett långt författarskap vid sidan av sin lärartjänst. Han gick bort 2001, och vid sidan av Tage Lindbom också han en kristen sufiker och esoteriker, som dock jag finner tungsintare och fyrkantigare och mer konservativt patriarkaliserande än Kurt Almqvist som var mjukare, Tage Lindbom som gick också¨bort omkring 2000-talets början. Men jag sänder en välsignelse också över Tage Lindboms verk och författarskap här i detta livet.
Kurt doktorerade 1951 på en avhandling på franska som handlade om en fransk trubadur-Guilhem Adémar ...... Almqvist var redan tidigt hängiven mystiker, som jag vill kalla kärleksd:o och följde en bana där det gällde att visa intresse för de varma inåtvända sidorna av personligheten. som kan genom disciplin och vana och övning och erhållen som nåd från ovan den kan läras att utvändiggöras... det är en konst .....få förunnad... men Kurt Almqvisat ägde denna konst och bar den i sin personlighet, något som jag la märke till och kände då vi möttes hemma hos oss vid Hornstull i Stockholm på en enkel strömmingsmiddag en gång i slutet av 80-talet. Och vi brevväxlade på den tid däromkring då man inte mejlade.
Kurt Almqvist bosatte sig efter att ha varit docent i romanska språk vid Uppsala universitet i Strängnäs, där han bodde och verkade fram till sin död 2001. Han var lärare i franska, spanska, ryska, tyska, och engelska vid gymnasiet i Strängnäs, där han bodde fram till sin död 2001.Vid sidan om arbetet som gymnasielärare började han skriva innerliga dikter om naturmystik och han följde naturkrafternas spel i varje form han såg på sina dagliga promenader i Strängnäs och var hellst han bevistade naturen....... han var en mycket lärd man.... och det bokliga låg honom närmast så han var nog mest av allt försjunken i att studera djupsinninga, religionsfilosofiska texter bl.a. på arabiska som han lärde känna. Efter hans död begåvades han med ett speciellt forskar- och Minnesrum med alla hans brev och hans bibliotek på Sigtunastiftelsen i Uppland. Så Svenska Kyrkan har uppmärksammat honom.
En av hans mest kända sentenser jag lärt av honom är att hellre vara "....en hängiven konfessiontroende än en ljum ekumen...." så betoningen skall läggas på hängiven....... och hängiven var Almqvist mest den egna kristna konfessionen även om hans studier medförde kontakter med olika religioner.....allt som allt buddism, hindusim, islam, taoism, folktraditioner m.m. ...... så innebar dessa kontakter bl.a.. att han invigdes i sufismen men detta betydde inte att han övergav sin kristna tro och övertygelse...... Tvärtom så innebar kontakten med sufismen att det kristna traditionen i hans tänkande berikades och blev ännu mer djupgående ......så att vid sin död var han i färd med att översätta till franska sin bok från 1984: "Människan det glömda templet"....Denna bok som jag läste redan 1985 när det kom ut lärde mig det tystlåtnas väg och som jag aldrig övergivit..,,,,, och innebär att det egna hjärtats väg.... den eviga inåtvända inre är det alltöverskuggande viktiga i tillvaron samt att yttre krafter påverkar oss också...... därför vill jag predika tystlåtenhetens kärleksbudskap i det att jag vill försöka gottgöra de misstag som den svenska kristenheten gör.... men de svenska frikyrkorna dör ju ut ganska snabbt.... detta från min egen mun inspirerad av Kurts bekännelser.
och Sv. Kyrkan har inte anammat denna den djupsinniga vägen, en ren esoterism anses för intellektuell och alltför djupgående, men det jag mest av allt vill predika för kommande generationer inklusive det folk, nämligen Frälsningsarméns folk jag genom födsel och ungdom tillhört är att låta musik musik musik ta plats i kyrkan, i gudstjänsten och lära barn och ungdomar muscisera muscisera lära sig spela och sjunga i stället för knark droger och mediciner. Men gör frälsisfolket frimodigt så vi vågar musicera mera och lära de unga böckernas väg.... den svenska proletärdiktningen t.ex. men lär lär de unga om andra kontinenters folk med utbytesvistelser med kyrkor och strömningar i andra länder.
"Om du tror att du inte behöver göra någonting åt jordens problem, då är du ett av dem."
Kurt Almqvist som föddes 1912 och gift med Tilsi sedan 1958 och har bakom sig ett långt författarskap vid sidan av sin lärartjänst. Han gick bort 2001, och vid sidan av Tage Lindbom också han en kristen sufiker och esoteriker, som dock jag finner tungsintare och fyrkantigare och mer konservativt patriarkaliserande än Kurt Almqvist som var mjukare, Tage Lindbom som gick också¨bort omkring 2000-talets början. Men jag sänder en välsignelse också över Tage Lindboms verk och författarskap här i detta livet.
Kurt doktorerade 1951 på en avhandling på franska som handlade om en fransk trubadur-Guilhem Adémar ...... Almqvist var redan tidigt hängiven mystiker, som jag vill kalla kärleksd:o och följde en bana där det gällde att visa intresse för de varma inåtvända sidorna av personligheten. som kan genom disciplin och vana och övning och erhållen som nåd från ovan den kan läras att utvändiggöras... det är en konst .....få förunnad... men Kurt Almqvisat ägde denna konst och bar den i sin personlighet, något som jag la märke till och kände då vi möttes hemma hos oss vid Hornstull i Stockholm på en enkel strömmingsmiddag en gång i slutet av 80-talet. Och vi brevväxlade på den tid däromkring då man inte mejlade.
Kurt Almqvist bosatte sig efter att ha varit docent i romanska språk vid Uppsala universitet i Strängnäs, där han bodde och verkade fram till sin död 2001. Han var lärare i franska, spanska, ryska, tyska, och engelska vid gymnasiet i Strängnäs, där han bodde fram till sin död 2001.Vid sidan om arbetet som gymnasielärare började han skriva innerliga dikter om naturmystik och han följde naturkrafternas spel i varje form han såg på sina dagliga promenader i Strängnäs och var hellst han bevistade naturen....... han var en mycket lärd man.... och det bokliga låg honom närmast så han var nog mest av allt försjunken i att studera djupsinninga, religionsfilosofiska texter bl.a. på arabiska som han lärde känna. Efter hans död begåvades han med ett speciellt forskar- och Minnesrum med alla hans brev och hans bibliotek på Sigtunastiftelsen i Uppland. Så Svenska Kyrkan har uppmärksammat honom.
En av hans mest kända sentenser jag lärt av honom är att hellre vara "....en hängiven konfessiontroende än en ljum ekumen...." så betoningen skall läggas på hängiven....... och hängiven var Almqvist mest den egna kristna konfessionen även om hans studier medförde kontakter med olika religioner.....allt som allt buddism, hindusim, islam, taoism, folktraditioner m.m. ...... så innebar dessa kontakter bl.a.. att han invigdes i sufismen men detta betydde inte att han övergav sin kristna tro och övertygelse...... Tvärtom så innebar kontakten med sufismen att det kristna traditionen i hans tänkande berikades och blev ännu mer djupgående ......så att vid sin död var han i färd med att översätta till franska sin bok från 1984: "Människan det glömda templet"....Denna bok som jag läste redan 1985 när det kom ut lärde mig det tystlåtnas väg och som jag aldrig övergivit..,,,,, och innebär att det egna hjärtats väg.... den eviga inåtvända inre är det alltöverskuggande viktiga i tillvaron samt att yttre krafter påverkar oss också...... därför vill jag predika tystlåtenhetens kärleksbudskap i det att jag vill försöka gottgöra de misstag som den svenska kristenheten gör.... men de svenska frikyrkorna dör ju ut ganska snabbt.... detta från min egen mun inspirerad av Kurts bekännelser.
och Sv. Kyrkan har inte anammat denna den djupsinniga vägen, en ren esoterism anses för intellektuell och alltför djupgående, men det jag mest av allt vill predika för kommande generationer inklusive det folk, nämligen Frälsningsarméns folk jag genom födsel och ungdom tillhört är att låta musik musik musik ta plats i kyrkan, i gudstjänsten och lära barn och ungdomar muscisera muscisera lära sig spela och sjunga i stället för knark droger och mediciner. Men gör frälsisfolket frimodigt så vi vågar musicera mera och lära de unga böckernas väg.... den svenska proletärdiktningen t.ex. men lär lär de unga om andra kontinenters folk med utbytesvistelser med kyrkor och strömningar i andra länder.
"Om du tror att du inte behöver göra någonting åt jordens problem, då är du ett av dem."
måndag 2 augusti 2010
Lite om kontakter till fördel för Frälsis och Miraklet i San Zai
För att komma till en nästa punkt vill jag dra historien om min bitr.professor när jag studerade till tre betyg i sociologi i Lund. Det var Harald Swedner som var en "vänster-sosse" som forskade i segregation på skolorna i Malmö, och segregation i boendet. Jag gick emmellertid inte på den niten att jag började som biträde i hans forskning utan valde att under det jag studerade två och tre betyg i sociologi arbeta på Stadsarkitektkontoret allt medan mitt trebygsarbete satte fart under 1968 där vi var 4 studenter som skulle konstruera ett "Region-spel"... projektet hette "Hybridsimulering av en metropol tillväxtprocess" och vi hade hjälp av programmerare från LTH och professor Åke Andersson från Stockholm. Under detta år lärde jag känna Harald Swedner och han berättade om sin uppväxt som lantarbetare på Österlen då han fått gå den långa vägen med vuxenstudier. Vad som gjorde att jag gillade kontakten med Harald var att hans föräldrar liksom mina var frälsningsofficerare men han fick växa upp hos sina mor-eller farföräldrar för hans föräldrar var missionärer för Frälsis i Kina detta måste ha varit på 20-och 30-talet.
Med denna berättelse i bakhuvudet läser jag om "Miraklet i San Zai" för ett par år sedan i en avlägsen krets av byar i Yunnan-provinsen i KIna där de boende i dessa byar fick hjälp att leda vattnet i vattenledningar från vattenkällan några kilometer längre bort och de boende hade fått svårt att hämta vatten varje dag.
Med hjälp av Frälsningsarmén byggdes dessa vattenledningar, så att de boende i dessa avlägsna byar kunde få kranvatten i sitt eget hus och de fick själva hjälpa till med arbetstid och en liten summa pengar. Att bara vrida på kranen för att få rent vatten - detta var miraklet. Källan till denna Kina-historia har jag fått på fralsningsarmen.se
Med denna berättelse i bakhuvudet läser jag om "Miraklet i San Zai" för ett par år sedan i en avlägsen krets av byar i Yunnan-provinsen i KIna där de boende i dessa byar fick hjälp att leda vattnet i vattenledningar från vattenkällan några kilometer längre bort och de boende hade fått svårt att hämta vatten varje dag.
Med hjälp av Frälsningsarmén byggdes dessa vattenledningar, så att de boende i dessa avlägsna byar kunde få kranvatten i sitt eget hus och de fick själva hjälpa till med arbetstid och en liten summa pengar. Att bara vrida på kranen för att få rent vatten - detta var miraklet. Källan till denna Kina-historia har jag fått på fralsningsarmen.se
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)