Det var något egendomligt med vårsolen, vårens ljus och den klara, rena luften, ett tryck
som efter en åsk-skur.
Jag simmade rytmiskt och rakt. Det tycktes mig enkelt egentligen. Vägen syntes bara gå
rakt fram genom vattnet. Enbart min egen väg. Denna bildade med horisontens lätt böjda linje ett
svängt T-kors, som ett ankare. Horisontens böjda linje formade sig med och en himmelsvalvet till en
sfär. Himmelssfären som formade sig med vattenmassorna runt mig tycktes stå i harmoni med
T-korset.
Jag fäste blicken på den klarlysande stjärnan. Jag såg alltsomoftast på den. Den lyste
rosmaringyllengul med en ring av lysande eldslågor runt sig. Mitt univers började ta form. Jag kände
hur pulsen inom mig ökade påtagligt och jag blev varm ända ut i fingerspetsarna.
Jag tänkte i ljus, färg och bilder. Det var Ordet för mig. Logos, som sökte förening
mellan ande och materia. Som betydde något varaktigt och rikt. Bilderna talade till mig, som
upplösning av partiella bilder i en stor totalbild. Bilden jag såg strax ovanför himmelshorisonten rakt
framför mig hade sin parallell inom mig. Något högst påtagligt och sinnligt. Det var den stjärnan. Som
toppen på T-korset och som en kristallpunkt på himlasfären såg jag stjärnan. Det var den. Något
mycket magiskt vilade på denna stjärna.
Det blev en konstig och kvav känsla i luften att andas i. Blixtar. Solen förmörkades. Himlen
blev allt gråare och mer gråtjocka. Ljungande eldssken lyste upp himlen och det skummande,
brännande heta vattnet. En blågrå rök som doftade av fuktig och salt växtlighet bolmade sig över
mig. Jag slungades med i de höga vågkammarna och de djupa vågdalarna. Allt var pissgrönt vatten.
Jag höll mig flytande. Som tur var hade jag gummidräkten. Jag slet och kämpade för att komma i
gummibåten, som var min säkraste plats.
Över mig vatten. Under mig vatten. På alla sidor vatten, vilket kändes som eld. Jag
slungades än åt vänster, än åt höger. Jag slungades upp, kastades ned och blinkade förtvivlat för att
hinna se något och reagera. Det var skum överallt. Då kände jag något fast. Krampaktigt grep jag tag
i det hårda vad det nu var. Jag kunde inte se. Vattnet måste vara förorenat.
Den förmörkade solen hade en ring av ljust orange sken runt sig. Jag såg ett ansikte med
klarblå ögon och lockigt hår av koppar. - "Inte se! Inte se mig!, var allt jag hörde.Så minns jag inte
mer mer än att jag vaknade liggande krum i gummibåtens botten. Gossarna i följebåten ropade tätt
intill: "Bästa vägen är sjövägen". Ljudet av deras röster hördes gällt och stumt. Det liknade inte mitt
eget ljud. Eller mina olika ljudformationer. Jag sjöng, gnolade, visslade och gick upp i falsett. Jag
lyckades med både ett högt diskantljud och ett lågt i basregisret på samma gång. Ett minne från
gångna tider dök upp då. Jag blev glad. Jag försökte härma sirenerna. Gossarna i följebåten var av
en annan sort. Deras kroppar var runda och knubbiga. Starka armar som jag hade de dock. De hade
halat in livlinan i vars ände de fäst en livboj. Det var den jag hållit fast vid. Min glädje fanns bara där,
var intuitiv och spontan, jag tänkte inte då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar