Om livet på Nordantill

Jag har kommit att göra bekantskap då och då med en man, Farius nu i 40-45-årsåldern som arbetar som vaktmästare på Frälsis nu sedan 1998, då Albin och jag flyttade hit till Sandgatan vid Spången i Norrköping. Jag har haft kontakt med Farius så där i snitt en gång i månaden eller oftare än så, då mina ärenden var att gå till Frälsis och träffa lite andra folk över en kopp kaffe eller så. Det var de dåvarande kårledarna på Frälsis, en gift par med två barn som kom att förbarma sig över Farius då han glidit ur samhällsgemenskapen och fick det ordnat med stödboende i den öppna vården för att komma ur sitt alkoholmissbruk, så han var både bostadslös och arbetslös men genom idogt arbete på Frälsis och stöd från kårmedlemmarna så har han återvunnit sitt självförtroende och blivit en jätte-gedigen-människa så nu har han hittat en ny kvinna och är ifärd med att gifta sig. Albin o jag har sett honom i Matteus kyrka ett par gånger den senaste tiden och han har med ett skratt hälsat på mej i kyrkan. Han har, säger den nuvarande kårledaren på Frälsis träffat en kvinna som vill gå i kyrkan och då har Farius följt med dit. Och jag tycker att Farius har anammat medvetna tankar om tro och kristendom och inte bara en bestämd konfession utan en allmänhumanitär hållning som håller i en mångkulturell värld.
En god vän och mejlkompis har berättat att det behövs två saker för att komma ut ur ett drogmissbruk och båda sakerna passar in på Farius, nämlig omvändelse och förälskelse, även om det förstnämnda nog inte var ett så direkt gudsmöte utan detta har växt fram successivt i tid efter tid under nu mer än ett decennium.
Norrköping den 25 november 2011
Margareta Maya Gustafsson

Tröttheten och vakan

livets bemantling

hemvist åt en

obotlig

hemlängtan fryser

puppans talande tystnad

sprängs med bönen

i full blomning

det purpurröda sänker sig

över okända vatten

terra incognito

fridsögonblick

längtans villfarelse

Margareta Maya Gustafsson
Norrköping 2-3 juli 2003

Ideologi, politik och religion - interreligiösa möten.

Fortsättning på min blogg "Tankar om ett interreligiöst möte" på "Divergens och kongruens"
"

Tillåt mej att tänka och skriva i litet vidare banor idag, som lite av fortsättning på tankarna i bloggen på "Divergens och kongruens"
Den amerikanske teologen Tillich, har jag varit och läst i några av hans böcker men inte i den stora teologianalysen dock.
En bok jag tänker på idag är hans bok om "Christianity and the encounter of the world religions".
Han skiljer där i denna bok på "religion proper" och på religioner som inte är riktiga religioner,.. och då menar han fascism, kommunism och "överdriven" nationalism.
Det är inte säkert jag själv vill göra sådana ihopklumpningar..men själv förstår jag att religion och politik har kommit att integreras i vår moderna värld..
För vissa människor har ideologien blivit till ett slags religiös fanatism. Och detta ord "fanatism" användes innan ordet fundamentalism kom i bruk på 1800-talet som beteckning

på "överdrivet dogmatisk tro och bokstavstro" enligt idéhistorikern från Umeå Ronny Ambjörnsson jag har hört föreläsa på Frescati i Stockholm.
Om mej själv kan jag berätta att från att i ungdomsåren varit en vänsterradikal lärare på Arkitektskoilen i Århus i Danmark och Lunds universitet så glömde jag inte bort att tala om och befästa människans andliga behov och nu så
inser jag att vänstern behöver en ny humanistisk syn på sociala relationer. Inte en materialistisk social-psykologi utan att man arbetar och erkänner andliga behov som karaktär i människan. som ett led i att även vetenskapen erkänner att människan har ett medvetande och självmedvetande, som man började förneka på 1930-talet och i behaviorismen.

. för socialdemokrater och socialister talar ju om rättvisa, frihet och broderskap... i detta ingår väl även systerskap och också syskonskap?


Det jag också lärt mej i denna bok av Tillich är att alla som har en riktig religion har en tvåfaldig uppgift och det ena är att samarbeta med andra riktiga religionsutövare och finna gemensamma nämnare
och det andra är att dyka djupt ner till kärnan i den egna religionen och upptäcka att likheter finns där utöver religionsgränserna.

Norrköping oktober-november 2011
Margareta Maya Gustafsson

BETRAKTELSE INFÖR ALLA HELGONS DAG.

Publicerad i Frälsningsarméns tidning: Stridsropet Allhelgonahelgen 1996.
Jag finner nu vid genomläsning att mycket av kärnan av kristen exoterism och bokstavstro har jag bakat in i denna rena text, men också en del esoteristiskt material finns med., varför jag kan säga att jag står för denna text idag så här 15 år efteråt. Här kommer min text
från Allhelgona 1996 i det skick den publicerades i Frälsningsarméns periodica Stridsropet:


Det berättas att irländarna i gamla tider, när någon gick hädan och
kanske ofta i kretsen av sina nära och kära, öppnade ett fönster. För att
på sätt sätt underlätta för den dödes själ att nå de himmelska höjderna.
Där den innerst inne hör hemma. Och ursprungligen kommer ifrån: från
Gud, Skaparen av himmel och jord.

Likaledes har jag hört berättas om en sed, som påminner om irländarnas
sedvänja, hos olika stammar av ursprungsbefolkningar, som funnits och
som fortfarande finns spillror kvar utav. Öppningen upptill i exempelvis
samernas kåtor har inte bara funktionen att ventilera ut röken från
eldstaden, utan symboliserar också deras syn på kosmos: att
människorna där strävade efter inte bara att nå, utan också att de
verkligen hade kontakt med de himmelska makterna.

I ett mycket märkligt och ovanligt intressant program i Sveriges Radio i
fjol somras, som jag råkade lyssna på, intervjuades en svensk man med
namnet Edris. Denne hade en för mig befriande syn på jordelivet: Själen
vill till Gud; hör hemma hos Gud; jordelivet är för själen en inkapsling i
kroppen; i köttet, som är förgängligt i tid och rum. Själen är däremot en
gnista, ett frö utav det hinsindes, det transcendenta, det som är evigt.
Frälsningsarmén har bevarat intakt mycket av traditionell visdom i
synen på jordelivet. Jag tänker då närmast på F.A.:s syn på
förgängelsen och det eviga livet, som kommer till uttryck i de välbekanta
orden: "befordard till härligheten"! - Låt oss levandegöra de mänskliga
förhoppningarna och ansträngningarna om det goda livet: både här och
nu och det tillkommande! För att Jesu Kristi ord skall besannas: "Den
som kommer till mig, han skall förvisso icke förgås, utan hava evigt liv."

Låt inte kedjan brytas! Släkte kommer efter släkte. Så fortlever
samhället. Låt oss påminna oss om inför Alla Helgons Dag: lev redan nu
mitt uppe i livet så att vi kan förlåta och be om förlåtelse. Och minnas
våra nära och kära som gått bort med tacksamhet och frid i hjärtat. Och
tänk på att vi inte kan lägga en uns eller ens en enda dag till våra liv. Vi
är som lerskrävor i Guds händer. Lerskrävor som blir till en hel kropp i
Jesu Kristi församling. Vårda detta gudomliga arv!

Låt oss inte vänta tills den dag Jesus sänder bud på oss med att tänka
igenom våra liv och rannsaka. Låt oss redan nu varje ny dag, som Gud
ger åt oss, be som Jesus lärde oss:

Giv oss idag vårt dagliga bröd
och förlåt oss våra skulder,
såsom vi ock förlåta dem oss skyldiga äro.

Avslutningsvis vill jag citera den 121:a av kung Davids psalmer ur
Gamla Testamentet i Bibeln. Den är skriven som en vallfartssång. Som
en bön och förtröstan på Herren under jordevandringen:

Jag lyfter mina ögon upp till bergen;
varifrån skall min hjälp komma?
Min hjälp kommer från Herren,
som har gjort himmel och jord.
Icke skall han låta din fot vackla,
icke slumrar han som bevarar dig!
Nej, han som bevarar Israel,
han slumrar icke,
han sover icke.
Herren är den som bevarar dig,
Herren är din skygd på din högra sida.
Solen skall icke skada dig om dagen,
ej heller månen om natten.
Herren skall bevara dig från allt ont,
han skall bevara din själ,
din utgång och din ingång,
från nu och till evig tid.

Stockholm 1995-96 i september
Norrköping 31 oktober 2011

Margareta Gustafsson