Kvinnor, kvinnor... Män,män.... Kvinnor och Män

På 70-talet upplevde jag ungdomens rus och kullerbyttot och andra konster, bl.a. från en både säker och osäker tjej som log mycket, men en metamorfos blev jobbet som medhjälpande socialutredare på Stadsarkitektkontoret 1968-69, då jag blev mera säker på mina intressen som lundastudent och inte avvisade att vara ensam tjej bland alla vänsterskägg i Gamla Röntgen och detta ledde till jobb i Danmark på Arkitektskolen i Århus bl.a. var jag 4 år i rad på kvinnolägret på Femö i Danmark. Där fick jag den erfarenheten att det var politisk korrekt att vara homo, att det var ett led i frigörelsen, som ett påtänkt led i emanicipationen, särskilt när flata-ikonen Jill Johnston med sin "Lesbian Nation" gästade lägret; men jag fastnade aldrig i den fällan utan när jag kom till Stockholm 1976 så deltog jag i de båda kvinnohusgrupperna: både den grupp som var parlamentarisk som arbetade för det "Alla kvinnors hus" som förverkligades på Svartensgatan ovanför Slussen, där våldutsatta kvinnor kom för att söka skydd... men jag deltog också i en grupp kvinnor där jag var den äldsta, det var den mera utomparlamentariska kvinnorörelsen som fick sitt hus vid Snickarbacken, en sidogata till Birger Jarlsgatan; men där blev jag bara beundrad för jag varit universitetslärare, men jag fick ett antal år senare i detta kvinnohus ställa ut mina mask-målningar julen och nyåret 1984-85.

Men då när jag var ny i Stockholm 1977 så deltog jag i en diskussionsgrupp kvinnor på ett kvinnocafé vid Stureplan som leddes tror jag av Marianne Boye, det var mycket lärorikt för jag var yngst i gruppen och vi talade om situationen för oss döttrar när våra föräldrar blev gamla och skröpliga, hur dom andra som var äldre än mej berättade om sin relation till sina föräldrar och hur de fick hjälpa dom med dom mest intima saker, som jag blev full av respekt för; jag lärde mej den dottersrespekten som förväntas av en...och sedan då jag experimenterat för mycket med psykologi och psykoanalys, då jag kom i kris och tjejerna i kvinnohusgruppen kom o hämtade mej när jag råkade vara vårdad på Långbro, det var bl.a. Ingrid Segelström.......

det var lite om alla stormar som ung och hur vi som den första p-pillergenerationen kvinnor organiserade oss... men jag tog starka kunsskapsintryck av mina manliga kollegor, både i Lund och i Århus men också 1977 då jag ett år (intresset för psykologi gick inte ihop med studierna där) var doktorand på KTH men alltid har mina medlevare viktiga: både män och kvinnor.....det blev en svindlande väg bland olika jobb och vård ... klart var att jag ville mänskligt sett förlösas ur ett grepp som min barndoms tro i form av Frälsis hade satt hårda grepp både positivt och negativt runt om mej och i mej.............

Mer om detta en annan gång....

Maya LXII

Vad ett gott kamratskap bygger på!

Till de positiva härliga rörelser som uppkom under 1900-talet, hör enligt prästen,
låt vara kvinnoprästmotståndare enligt biskop Martin Lind jag hörde på Hedvigs prästgård,
Christian Braw, scoutrörelsen och tillika idrotts-d:o.

och idag på scoutrörelsens egen dag
S:t Georgesdagen vill jag påminna om en gammal devis jag inte riktrigt vet varifrån den härstammar
men som jag tidigt inpräntade i mitt sinne:

gårdagen är förbi
morgondagen har du inte sett
lev idag - lev i nuet

Och så här kommer en påminnelse varpå ett bra kamratskap bygger såsom det är formulerat i scoutlagen:

Scoutlagen
1. En scout söker sin tro och respekterar andras.
2. En scout är ärlig och pålitlig.
3. En scout är vänlig och hjälpsam.
4. En scout visar hänsyn och är en god kamrat.
5. En scout möter svårigheter med ett gott humör.
6. En scout lär känna och vårdar naturen.
7. En scout känner ansvar för sig själv och andra.

Scoutlöftet
Jag lovar att efter bästa förmåga följa scoutlagen.

Valspråk och lösen
- Var redo
- Alltid redo!

Att tolerera varandra men också fredligt lära tycka om!

Det finns inget annat med tyngd och innehåll än att studera böcker....Jag har studerat Simon Weil, Dag Hammarskjöld, KG Hammar m.m. kristna humanister. Jag tycker att man skall inte bara tala om kristen ekumenik utan om en multireligiös humanism. Det finns ingen humanism utan värderingar, en vetenskaplighet räcker inte för medvetandefrågor, utan här är det tro som gäller Vi bör lära oss i Västerlandet att inte bara tolerera varandras olika åsikter och religiösa intressen utan också lära oss om att tycka om varandras insikter. Ju mera man multiplicerar varandras trosuppfattningar och lär sig lyssna både utåt varandra och inåt till ens eget själv ju mera går man upp i en kosmisk enighet. Vi får lära oss i vår globetrottiska värld en multivariation av olika kulturer, men ju mera man studerar varandras religioner ju mer upplever man den inre och djupgående enigheten.

Men detta resonemang bygger på yttrandefrihet, trosfrihet, frihet från nöd och frihet från fruktan.

Maya LXII

Datum för operation skall vara 17 december 2000

Till var o en vars hjärta tickar o slår det varma hjärtats kärleksbeat!

Denna dikt "ORD I RESERV" skrev jag i juli 2007 strax innan jag drabbades av hjärnblödning med ständig huvudvärk och kräkningar, men fick gå och vänta ända tills 14 december för skallröntgen som visade på min hjärnblödning, och i dessa besvär trodde alla möjliga läkare att det var psykiskt, gud bevars jag var ju en gammal kåkfarare på psyket, läkarna stirrade bara på mitt sena 70-tal; det ligger mej i fatet så läkarna tänker med fördomar; så allt var bara psykiskt, men jag blev frisk samma dag som natten före då en borrhålspenetration i mitt huvud för att lätta på trycket gjordes i Linköping den 17 december 2007, men Gud bevars jag slutade ju röka på kuppen och stubinen. "Halleluja!"


ORD I RESERV


jag har några ord i reserv

åt dig

ord och inte bara prat

det viktigaste ordet: tystnaden

ur djupen av din långa och långsamt följande blick

anas din själs ensamhet

jag skådar min egen belägenhet och tiden upphör att finnas till

Du kallade på mig mitt namn

redan innan jag kom till dig

alla dessa oändliga namn

som länkar är vi i en och densamma kedja

kropparna kan våldtas

men inte namnen - orden

Dina uppåtpekande glada mungipor lyser mig

formande till ord av tystnad

nuet som är tystnadens
_____________________

Norrköping 000707


maya


Margareta Gustafsson

I naturen - en sund själ i en sund kropp

MINNET SJÖTULLEN 28 - om kolonilotten på Långholmen

- det gröna Stockholm på 90-talet.


Inom ramen för min anställning för några år sedan (1985 -1996) på en stadsdelförvaltning (som ligger
vid Hornstull, där jag också bodde), kom jag i kontakt med mycket papper, mestadels från andra
förvaltningar och myndigheter inom Stockholms Stad. Man skulle hålla sig informerad, i
synnerhet som det här gällde en utrednings- och statistikenhet. Jag var byråkrat och "vände
på papper", som man säger.

Någon gång 1988 c:a hände det sig att jag stannade upp i mitt arbete på att titta
igenom allt informationsmaterial. Det var när jag en gång fick papper från det centrala
Fastighetskontoret om att man kunde ställe sig i kö för en kolonilott på Långholmen. De
socialdemokratiska politikerna hade gett upp planerna på att asfaltera denna centrala gamla
fängelseö och göra den till en "Folkets Park". Nu ville man göra ön grön igen och naturskön.

Tanken på en kolonilott på Långholmen bet sig fast i mitt sinne. Jag måste nog erkänna att
det fanns en naturromantisk sida av idéen som tilltalade mig, men också en känsla för vad
det innebar att bruka jorden, vår Moder Jord. Den finns nog hos alla människor. Jordbruk är
ju en basnäring och vi har alla våra rötter i landsbygden historiskt sett.

Så jag bestämde mig och skickade på vinst och förlust in min intresseanmälan för en
kolonilott på Långholmen. Och tänkte inte så mycket mer på saken. Genom åren, då jag
ingenting hörde från Fastighetskontoret, lät jag saken bero. Var det meningen att jag skulle få
en lott, skulle nog saken ordna sig. Så angelägen var jag heller inte. Men nog vore det roligt
med en liten täppa, som komplement till min trånga lilla etta, en storstadslya vid Hornstull, på
bekvämt avstånd, där det fanns badmöjligheter också. Jag var också påverkad av "gröna
vågen" och hade någon gång röstat på stockholmspartiet-miljöpartiet i lokalvalet i Stockholm.

Så händet det sig att jag i fjol fick brev i om att det fanns 200 personer i kö för en lott på
Långholmen och att man inte hade några nya lotter. Jag gjorde emellertid ingenting åt saken.
Egentligen skulle man betala in 60:- i köavgift för att visa att man verkligen var intresserad.

Så i våras fick jag besked: vi var 10 stycken i kön som hade blivit utvalda för att komma
ifråga för tre olika lotter. Vi reducerades till 6 sökande när vi en regnig lördag förmiddag i maj
träffade kolonifolket för att gå igenom de tre kolonilotter, som skulle delas ut. Ordföranden i
den lokala koloniträgdårdsföreningen, för allt var så ordentligt reglementerat, presenterade
de olika lotterna. Han poängterade särskilt att det minsann inte bara var att komma och så på
våren och sedan komma och skörda på hösten. Två av lotterna bestod av enbart ett
odlingsland, men den tredje var en kuperad bergstomt utmed vägen till Karlshälls gård o matställe med utsikt mot Smedsuddsbadet,
Marieberg med tidningshusen och Västerbron. Vi fick prioritera våra önskemål och jag valde
bergstomten först i tredje hand. Föga anade jag då vad sommaren 1997 hade i beredskap.

Nu är bergstomten min. Egentligen arrenderar, lånar, hyr, jag bara den över sommaren nu det
första året. På prov, för att se hur det går. Koloniträdgårdsfolket är emellertid ett nogräknat
och mycket ordentligt folk som bryr sig. De vill se att de nya kolonisterna sköter sig. Lotten
ligger inom området Sjötullen och är lott nr 28, därav namnet.

Nu har drygt halva sommaren gått och jag har sått, vattnat och klippt gräs, så gott det går.
Och upptäckt mycket nytt, som har med natur och växtlighet att göra. Det är som att lära om
jorden och hur den växer på nytt. För en inbiten stadsbo, som bara har varit på landet någon
kort sommarmånad under uppväxtåren. - Alltid har jag varit steget efter de andra kolonisterna, som jag
lärt en del av. Men det mesta lär man sig på egen hand med egna ögon och händer.

För en nybliven pensionär (läs i förtid) passar det här med att ha ett eget stycke natur att
sköta perfekt. Man får vara ute i friska luften och känna dofterna och kanske smaka av vad
man skördat. Man jobbar både med kropp och själ, sover gott om natten och inte minst: det
är läkedom för själen.

Stockholm 970811

Margareta Gustafsson

En målares bröllopp

Hur, som han själv uttrycker det, utan mej blir det ingen middag, om överrabbinen och alla småborgare och matvrak; och det roade honom, Chagall: den viktigaste kvällen i hans liv.

Ur Marc Chagall: Ma vie Chagalls självbiografi 1931

Tryckt på svenska på Tiden-Barnängen tryckerier ab Stockholm 1963

Lite på måfå tar jag ett tumgrepp om den i Ryssland 1887 födde Marc Chagalls självbiografi och får upp följande:

"Antingen jag satt eller stod kom och gick föräldrarna, vännerna, bekanta, tjänare.

I deras bröst mognade redan tårar, skratt, konfetti, allt som det var sed att utgjuta över fästmannen.

Man väntade på mig, och under väntetiden diskuterade man.

De skämdes över att behöva tillstå att "han" var konstnär.

"För övrigt tycks han redan vara berömd...... Och han får till och med betalt för sina tavlor. Vet ni det?"

"I alla fall är det inget levebröd", suckade en annan,

'"Vad säger ni? Både ära och berömmelse!"

"Men vem är egentligen hans far?" undrade en tredje.

"Åh, jag vet? Och så teg man.

Jag hade ett intryck av att mina anletsdrag om man hade lagt mig i en kista skulle ha varit smidigare, mindre spända än den stela mask som satte sig bredvid min blivande hustru.

Hur mycket ångrade jag inte den fåniga blyghet som avhöll mig från att röra vid det berg av druvor, av frukt, av otaliga välsmakande rätter som prydde det stora bröllopsbordet.

Efter en halvtimme (vad säger jag, långt tidigare, höga rådet hade bråttom) strömmade välsignelserna, vinet eller kanske förbannelserna över våra huvuden, inramade av den röda baldakinen.

Jag förlorade fattningen. Man trängdes omkring mig.

Rörd tryckte jag min hustrus smala, knotiga händer. Jag hade lust att fly med henne ut till landet, att kyssa henne och att brista i skratt.

Men efter vigseln förde mig mina svågrar till min bostad, medan deras syster, min hustru, stannade hos sina föräldrar.

Det var höjdpunkten av rituell fulländning.""

Mayas kommentar: Så var en målares bröllopp - men är inte bruden anonym?

(från sid. 120-121 i Chagalls Mitt liv inköpt på BokGalleriet i Norrköping av en av mina vänner framlidne Kurt Gullander. En reproduktion av Chagalls bilder med temat bröllop, brud, hästar, änglar, fåglar, bönder erhöll jag av mina rammakare på Bergsundsgatan i Stockholm på 90-talet. Chagalls bilder påminner mig faktiskt om den svenske Max Walter Svanberg.)

Toner i kristalliserad tid

fiolen

fiolsträngens vemodiga ton

fångas i färgprismors ljus

sorgsam, smeksam, kram-sam

formad som i ett timglas

rinner tiden ut i sanden

sandkornens pärlande toner

klingar falskt i mitt höra

framåt, utåt, vidöppet gap

musikens möjligheter synliggörs

i kristalliserad tid

Stockholm l 960217

Maya

Christina Maria

Christina Maria

Hon satt på sängkanten i bara pyjamasen. Hon frös. Men det kände hon inte. Tankarna var långt borta. Gardinerna fladdrade i vinddraget framför det nattöppna fönstret. Det vitmålade rummet gjorde ett kallt intryck. Vid ena sänggaveln på väggen bakom satt en bonad från barndomshemmet:

Gud som haver barnen kär,
se till mig som liten är!
Vart jag mig i världen vänder,
står min lycka i Guds händer.
Lyckan kommer, lyckan går,
den Gud älskar lyckan får!

Hon kämpade med sig själv. Eller var det hennes öde. Hon mindes inte längre sin barndoms böner. Nu var det bara ett som gällde. Barnet! Barnet! Hennes flicka!
"Plötslig spädbarnsdöd", hade läkaren sagt. "Det händer någon gång på tusen varje år."
Varför just hon? Varför just hennes flicka? Den unga mamman på sängkanten kramade sina händer hårt. Det var en förtvivlad gest att försöka knäppa dem. Men hon kunde det inte. Hennes flicka lever! Hon lever! Det värkte i henne av den långa nattvakan. Men hon kände det inte.
"Du måste sluta anklaga dig själv", hade bästa väninnan sagt, "annars blir du vansinnig. Och läs inte för mycket i Bibeln. Man kan bli tokig av det!"
Hon skulle ha fyllt nio månader idag, tänkte hon. Min flicka är nio månader gammal. Hon lever. Hon lever genom mig.
Pappan hade hon inte velat veta av. Hon ville ha flickan för sig själv. Han hade bara avlat henne. Nu längtade hon efter honom. Hans mörka hår och mörkbruna, glada ögon. Men hon hade bara velat ha underhållsbidraget. Det var bäst så. Hennes föräldrar tyckte bara hon var självsvåldig. Envis och uppkäftig. Och hon visste. Hon var inte till någon glädje för dem. Hon tänkte på de gamla. Nu hade de inte längre något barnbarn. De hade trots allt varit med på dopet. För hon ville döpa flickan. Christina Maria. Christina Maria lever! Hon lever genom mig.
Något fick henne att växa. Vad var detta? Något? Vad var detta. Något som fick henne att trots allt komma igenom?
Hon funderade.
Hon såg p klockan. Den var sex. Det var dags att duscha, göra sig i ordning och gå till jobbet. Det var bäst så, hade doktorn sagt. Han hade bara sjukskrivit henne en vecka. "Annars går du bara och grubblar", hade han sagt.
Hon blev sittande, kramande sina händer hårt. Och var beslutsam. Christina Maria skulle få sin pappa. Hon skulle göra det bra igen. Det växte inom henne. Det var som om ett ljus kom över henne. Flickan lever genom mig. En övermäktig kraft drev den unga kvinnan. Hon var en del av en större helhet.
Vad var detta? En tro? Hon visste det inte. Kände det bara rent intuitivt. Flickan hade gette henne kraft och styrka att leva ett värdigt liv.
Nu visste hon vad hon skulle leva för. En upplyst kraft hade genom flickan ingripit i hennes liv. Hon kände meningen med skeendet.

Nu kunde hon knäppa sina händer och be sin barndoms bön.



Margareta Gustafsson


(Införd i Stridsropet 47/94; Frälsningsarméns tidning; något reviderad på vital punkt -
- ämnet för en vidare diskussion).