Christina Maria

Christina Maria

Hon satt på sängkanten i bara pyjamasen. Hon frös. Men det kände hon inte. Tankarna var långt borta. Gardinerna fladdrade i vinddraget framför det nattöppna fönstret. Det vitmålade rummet gjorde ett kallt intryck. Vid ena sänggaveln på väggen bakom satt en bonad från barndomshemmet:

Gud som haver barnen kär,
se till mig som liten är!
Vart jag mig i världen vänder,
står min lycka i Guds händer.
Lyckan kommer, lyckan går,
den Gud älskar lyckan får!

Hon kämpade med sig själv. Eller var det hennes öde. Hon mindes inte längre sin barndoms böner. Nu var det bara ett som gällde. Barnet! Barnet! Hennes flicka!
"Plötslig spädbarnsdöd", hade läkaren sagt. "Det händer någon gång på tusen varje år."
Varför just hon? Varför just hennes flicka? Den unga mamman på sängkanten kramade sina händer hårt. Det var en förtvivlad gest att försöka knäppa dem. Men hon kunde det inte. Hennes flicka lever! Hon lever! Det värkte i henne av den långa nattvakan. Men hon kände det inte.
"Du måste sluta anklaga dig själv", hade bästa väninnan sagt, "annars blir du vansinnig. Och läs inte för mycket i Bibeln. Man kan bli tokig av det!"
Hon skulle ha fyllt nio månader idag, tänkte hon. Min flicka är nio månader gammal. Hon lever. Hon lever genom mig.
Pappan hade hon inte velat veta av. Hon ville ha flickan för sig själv. Han hade bara avlat henne. Nu längtade hon efter honom. Hans mörka hår och mörkbruna, glada ögon. Men hon hade bara velat ha underhållsbidraget. Det var bäst så. Hennes föräldrar tyckte bara hon var självsvåldig. Envis och uppkäftig. Och hon visste. Hon var inte till någon glädje för dem. Hon tänkte på de gamla. Nu hade de inte längre något barnbarn. De hade trots allt varit med på dopet. För hon ville döpa flickan. Christina Maria. Christina Maria lever! Hon lever genom mig.
Något fick henne att växa. Vad var detta? Något? Vad var detta. Något som fick henne att trots allt komma igenom?
Hon funderade.
Hon såg p klockan. Den var sex. Det var dags att duscha, göra sig i ordning och gå till jobbet. Det var bäst så, hade doktorn sagt. Han hade bara sjukskrivit henne en vecka. "Annars går du bara och grubblar", hade han sagt.
Hon blev sittande, kramande sina händer hårt. Och var beslutsam. Christina Maria skulle få sin pappa. Hon skulle göra det bra igen. Det växte inom henne. Det var som om ett ljus kom över henne. Flickan lever genom mig. En övermäktig kraft drev den unga kvinnan. Hon var en del av en större helhet.
Vad var detta? En tro? Hon visste det inte. Kände det bara rent intuitivt. Flickan hade gette henne kraft och styrka att leva ett värdigt liv.
Nu visste hon vad hon skulle leva för. En upplyst kraft hade genom flickan ingripit i hennes liv. Hon kände meningen med skeendet.

Nu kunde hon knäppa sina händer och be sin barndoms bön.



Margareta Gustafsson


(Införd i Stridsropet 47/94; Frälsningsarméns tidning; något reviderad på vital punkt -
- ämnet för en vidare diskussion).